Den här bilden tycker jag summerar Obama så fantastiskt fint. Fotot av barnet som bara inte orkar med presidenten, mottagningar och bök och som slänger sig på golvet i Vita Huset. Som visar den mest mänskliga av sidor och argar ur. Trött och ledsen ligger hon där och bara skiter högaktningsfullt i all status, fasader och makt. Och Obama hakar på; är med. Höjer upp barnets upplevelse. Visar mänsklighet. Äger den.
Så tänker jag att vi räddar en värld. Vi låter det äkta barnet i oss visa väg. Det oförfalskade barnet som är ren själ och som ännu inte kladdat och klistrat fast fejkad mask för att dölja själens kraftplats. Den plats där man får vara hel. Där man får visa ren glädje. Ren ilska. En ilska som då blir konstruktiv då den aldrig riktas mot någon. Den berättar enbart vad du själv känner. Den plats som känslomässigt vuxna väljer att stå i och där man då öser sin känslomässiga sanning ur. Där sårbarheten får ta plats. Där det autentiska premieras. Den plats som vill just vår mänsklighet och som vet att det är vår styrka och räddning. Räddning från en värld full av trasiga Trumpar och Putinar som aldrig som barn blivit speglade som de själar de är; aldrig blivit accepterade som människor. För när vi inte blir sedda och mottagna i själ och hjärta, och därmed inte får mandat att berätta vår mänsklighet, vad blir vi inte då annat än skadade?! Bleka versioner av oss själva som destruktivt och aggressivt utåtagerar för att slippa känna det inuti som så ont gör. För att gömma sin sårbarhet. För har man inte fått strategier för att vara människa så söker man inte sällan lappa, täcka och laga det ständigt vätskande såret med sjuka och narcisstiska maktstrukturer. De där som alltid handlar om att vara “stark”, aggro och peka med hela handen. Trumperier.
Jag tror att vi är menade att inkarnera vår mänsklighet; acceptera vår mänsklighet fullt ut. Det är därför vi är här i den här dimensionen. Det betyder inte att vi som vuxna ska slänga oss raklånga på golvet inne hos chefen när löneförhöjningen, som kommuniceras, är skit. Men det betyder att vi inte låter ilskan över den låga lönen sippra undan. Nope. Vår autentiska mänskliga ilska slår näven i det symboliska bordet och genom olika konstruktiva val kanaliserar vi raseriet in i något som oss bär. Kanske byter vi jobb. Kanske lyssnar chefen och höjer lönen när vi med ilskans kraft i röst och rygg tydligt klargör varför vi är värda en högre lön. Det handlar såklart inte om att vråla och skrika sig fram utan att låta det man säger ha raseriet som tyngd. Vad vi helt enkelt gör är att vi inte backar från att berätta vilka vi är. Det gäller ju alla känslor. Om vi är vår mänsklighet så är vi inte en trevlig fasad med en enda röra dold bakom. Nej. Vi är som det där friska barnet hos Obama som skiter fullständigt i allt annat än att berätta att det inte orkar mer. Precis så visar det oss den väg vi behöver gå. För ju mer vi kan vara autentiska; desto mindre Trumpar och Putinar. Det kan rädda hela mänskligheten.
Gå gärna med i Medvetet föräldraskap
