Djävulens spel.

Läser om en förälder som har problem med sitt förhållande till sonens spelande på en iPad. Sonen spelar inte för mycket utan föräldern menar att livet kan levas på så många sätt och att barnet behöver se och förstå att man kan ha många olika strategier för att möta sitt behov av kanske rekreation, lek och lust medan jag plötsligt tröttnar ur på detta krångel med barns samtid och roligheter och då framförallt vad gäller data och tv-spel. Visserligen behöver man, tänker jag, ha ett återkommande prat ifall spelandet blir destruktivt (läs att någon t.ex. spelar för mycket) samt också vad spel fyller för behov, vad det har för innehåll och så vidare. Men när intentionen är att inte låta barn vara av sin samtid, utan att man istället ständigt problematiserar och ifrågasätter den, då tangerar det det gamla tröttsamma försöket att demonisera rock som djävulens musik. För barn kan faktiskt bara ha en himla kul stund och spela järnet utan att vuxna måste “prata om det” och ge andra strategier för hur barnet ska ha roligt!

10170925_633704750056080_91676271_n

Välkommen att gå med i min facebookgrupp: Medvetet föräldraskap

Barns behov av kroppens och själens medvetna närvaro.

Läser om en kvinna som precis fått barn nummer två och där det första barnet såklart är alldeles förtvivlad och arg över att ett syskon anlänt och ruckat på den värld och liv barnet fram tills nu tagit för givet. Mamman är tvåbarnstrött och orkar inte med att storebror konstant är arg och ledsen och hon vet inte hur hon ska bekräfta då inget hon säger eller söker förmedla gör någon egentlig skillnad för det barns vars tidigare liv gått helt i spillror.

18debd433ad82ff906ded75327333b3b

Från mitt perspektiv söker barn, i en sådan här situation, oftast en helt annan sorts bekräftelse än ord och förklaringar (även om de också är viktiga). För ofta agerar vuxna från ”att göra” och glömmer ”att vara” medan de flesta barn, i ett sådant här läge, snarare behöver ett tillstånd; tillståndet att vara. Barn behöver bli sedda i sitt varande och det går via kroppen och själen. Barn behöver kroppens och själens medvetna närvaro och om man som vuxen har pysslat med att finna kroppens medvetande så pass att man i sin kropp kan äga t.ex. en känsla, hålla den i kropp, så kan man också bekräfta barnets tillstånd i känslomässig närvaro. Det betyder att man omfamnar det man känner och att man i det tillståndet tar emot, bevittnar och ser även den andre. Ordlöst! Som när du känner att någon annan med hela sitt väsen och utan ord ser och bekräftar vem du är; tar emot hela dig. Att två själar där kan mötas är att mötas i varandet; där självkänslan har sitt absoluta högsäte och ursprung och där själen vill kunna bygga sig ett bo och besjäla sin väg.

Det i sin tur betyder att man som vuxen behöver ha koll på sina känslor och kunna t.ex. spegla den ilska, förtvivlan och sorg som storebror känner dvs. att man som vuxen inte heller backar för den här typen av svårigheter. Det betyder dessutom att man alltså behöver ha medvetandegjort sin kropp så pass att man fullt ut och just medvetet kan vara i tillstånd som en känsla. Med det avses inte att känna känslor i största allmänhet utan att man alltså är så pass närvarande i sig själv att t.ex. känslor är det verktyg man använder från en medveten plats i sig själv.

Få vet vad man egentligen talar om när man säger “att vara medvetet i sin kropp” då de flesta är så mycket i sitt huvud (göra) och så oerhört lite i kropp och själ (vara) att man faktiskt inte vet vad som menas. Man har inte upplevt det tillstånd som det kroppsliga tillståndet är då det antingen krävs att man själv gjort just en medveten resa för att själsligt komma in i sin kropp eller att man haft föräldrar som varit grundade i sin egen kropp dvs. haft tillgång till varandet genom sitt förhållningssätt till kropp och själ och därmed kunnat spegla sina barns helhet. Ett bra exempel på det här är hur vissa intellektuella (huvud/ att göra) ibland har svårt att förstå starka andliga upplevelser (varandet) då man genom huvudet utgår från att andlighet är ett slags resonemang; en intellektuell hållning medan många som går den andliga vägen har mött varandet som tillstånd. Ett tillstånd där jag är i något som inte bara är större än jag utan ett tillstånd som genom sitt varande visar vem jag egentligen är. Och ju mer jag kan medvetandegöra det tillståndet och samtidigt inkarnera det ljuset i min kropp desto mer kan jag vara och omfamna varandet.

Ett sätt att söka medvetenhet i sin kropp och själ är att prova att bekräfta barnets tex ilska via din vuxna ilska i din kropp. Då menar jag inte att du som vuxen ska vara rasande på ditt barn utan att du medvetet söker acceptans för din ilska (leta en liknande situation, som barnet är i, i ditt liv) och sen sitter du med ditt barn och känner den ihop. Jämför med när du sitter med en väninna som precis fått reda på att partnern sedan sju år inte längre vill ha en relation och hur du säkert då kan sitta med hennes alla känslor i dig dvs. du VET hur det känns och kan ge tröst genom att i tystnad FÖRSTÅ med kroppen/själen. Att mötas i kropp/själ på det viset är att se barnets själ i nöd (som barnet som precis fått ett nytt syskon). Gör lika med de andra känslorna så känner barn sig sedda och bekräftade och ni kan ta nästa steg på er väg tillsammans.

0

Att med kroppslig och själslig närvaro bli speglad, bevittnad, som bland annat den känslovarelse jag är betyder att jag får en känsla för mig själv; självkänsla. Jag vet vem jag är och vad jag behöver och jag kan bli tydlig i mina djup, min yta och i mina konturerar. Kan man med kroppens närvaro bekräfta känner sig barnet sett och upphör nästan alltid vara t.ex. arg på nyfödd lillebror då barnet vet att det på en kroppslig, själslig och djup nivå läs just varandet blivit speglad; sedd; hörd. Att någon lyssnat och tagit in med kropp och själ; att vi mötts i djupet av min fulla existens. För ju mer vi kan vara desto mer är vi självkänsla; vi speglar en inneboende kraft och verklighet hos barnet när vi själva är. Kan vi från varandets perspektiv spegla vårt barn kan vi ge dem den verklighet de redan är; vi kan låta barnet få växa i sin helhet som de fötts i och ur och vi bygger den känsla för självet som de redan har men som man som liten behöver få bli bevittnad och mött i. Att medvetet få vara är att bli den man ursprungligen är.

Kropp och själ är vår feminina energi, yin, och de flesta växer upp i en värld där en skadad yang (manlig energi) dominerar dvs. där balansen mellan huvud (yang) och kropp/själ (yin) ofta är helt satt ur spel. Yin kommer med helt andra förutsättningar än yang och barn som växer upp tvingas nästan alltid överge sitt varande, sin själ och kropp, då få vuxen tar emot och grundar barnets absoluta verklighet. Den verklighet som sen många vuxna söker återfinna genom att gå i terapi, mindfulness, frigörande dans eller alla de otaliga vis som syftar till att söka återvända till det medvetande, den helhet, barn har när de föds men som de behöver hjälp, genom att vi vuxna går samma väg, i att inkarnera i fullt ut.

Att relatera till varandra och att ägna sig åt vårt medvetande på detta sätt, bekräfta med kropp och själens medvetna närvaro, är att närma sig barnets absoluta verklighet; barn behöver bli mottagna som den kropp de är så att de kan just inkarnera och besjäla varje del av sitt väsen; ta emot sitt själv. Att så här få bli sedd är att få veta att jag är (och inte bara att jag gör) och det i sin tur bygger självkänsla då kroppen och medvetandet däri är vårt absoluta varande; vår helhets ursprung. Barn är inte betjänta av att enkom förankras i görandet utan behöver först få bli kropp och tydlig i konturerna så att de kan utgå från varandet i sitt görande. För det flesta är det alltså tvärtom! Man lär sig istället tidigt att vara uppe i huvudet dvs. utgår från görandet och då överger man sig själv och sin absoluta klangbotten; sin faktiska bas och sitt själsliga ursprung. Men man vet som vuxen att något centralt gått en förlorat då man inte sitter trygg i sitt varande; i sin kropp, sin själ och sig själv och där livet pekar på obalansen däri genom sjukdomar, depressioner, krångel eller annat som gör livet svårt och ledsamt.

0000000

Samma gäller när ditt barn målar en teckning och du har koll på det senaste årtiondets debatt om att söka låta bli att säga att barnets teckning är fin eller att säga att barnet (även i andra sammanhang) är duktigt. Det för att undvika en prestationsinriktad självbild läs en självbild som är utifrånstyrd, förankrad i görandet, och som kräver och behöver andras bekräftelse som motor. Många vuxna känner instinktivt på sig att det är rätt väg dvs. att man absolut inte vill säga ”fint och duktigt” om barns teckningar och annat i livet. Men man famlar ofta som vuxen efter ord att istället säga och kanske hittar man inte det som känns rätt och sant dvs. de ord som är i flöde; det som kanske stunden egentligen kräver. För ord och prat handlar just ofta om mer om görandet medan kroppens medvetande; varandet, handlar om en annan sorts känsla för sig själv; en varandets självkänsla med rötter i vår inre balans. Att däremot kunna ta emot och spegla varandra via kroppen är att se teckningen från en annan sida; se barnets och mitt unika väsen!

Att sitta i gemensam tystnad, men tillsammans med och i kroppens och själens närvaro, är att se barnet som målar. Det ger precis det som barnet behöver! Att få bli speglad som en varelse med kropp och själ betyder att jag som liten kan växa i varandet och där min självkänsla blir just en känsla för mig själv där jag vet vem jag är och där jag förkroppsligar varandet. Det är en gåva sprungen ur framtidens föräldraskap; ett föräldraskap där vi låter barnet få växa den kropp och själ det redan är och där vi inte, till förmån för ego, huvud, görande, överger den sanna verklighet som varandet är. Många vuxna behöver slå sig ner vid den berömda vägkanten och vänta sin själ in så att man sen kan säga hej till barnets absoluta kärna och väsen; varandet. Bara då kan en ny och besjälad värld födas. En värld där vi går i vördnad och respekt för varandet och där vi får växa upp och leva som vi föds; som helhet.

95079c9442b80ca6a995d43f835077c5

 

Välkommen att gå med i min facebookgrupp: Medvetet föräldraskap

Här finns mer info om mig: Yvonne Hedlund eller här Om mig.

Här hittar du ett fantastiskt blogginlägg, skrivet av Maria Klein, om hur det känns att få ett nytt syskon: Min man vill ha en till fru (om att vänta syskon)

Här kan du få hjälp med dina drömmar via mitt drömforum på Facebook Drömtolkning – din och min!

Här hittar du mina bloggtexter: Blogg

 

Att gå med och i mänsklighet.

Att gå med mänsklighet i mötet med mig själv och mina barn betyder att vi äger och omfamnar vår rätt att vara perfekta som vi är. Det betyder inte att vi ska söka en yta som alltid skiner, sätta på oss perfekta masken, försöka att alltid prestera på topp eller ha ett hem som i givakt stå utan mänsklighet berättar att vi behöver famna våra så kallade svaga sidor lika mycket som våra starka. Vi är vår helhet och ju mer vi kan äga alla delar däri desto mer kan vi ge vår hela mänsklighet i gåva inte bara till oss själva utan även till våra barn; vi älskar vår och andras mänsklighet. Det i sin tur medför inte att vi blir små rara och perfekta änglar som ränner runt och bara älskar allt och alla utan det betyder att vi om och om igen kan behöva famla, ramla, resa oss och ramla igen i mötet med oss själva och andra. Att se mänskligheten däri är att vilja och älska sin nästa som sig själv.

b3f91bf3fb9ef4d730fc328d2b137237

Att till exempel om och om igen göra sitt barn illa och sen urskulda sig med att man var trött och därmed, som försvar, söka åberopa mänsklighet är inte vad jag talar om utan att äga sin mänsklighet är att ta ett personligt ansvar för att jag är många och skiftande delar i min helhet; att jag äger och har personligt ansvar i det jag gör mot mig själv och min nästa. Att göra någon illa och söka skylla på sin mänsklighet är något helt annat än att se och förstå att jag är mänsklig när jag vid kvällsmålet brister ut i ilska, inte för att någon gjort något galet, utan på grund av stress på mitt jobb. Att sen ta ansvar för mitt utbrott och berätta för kanske ett närvarande barn att jag blev så arg, för att jag haft en så svår och stressig dag, är också att vara människa. Men blir jag på samma sätt och vis och om och om igen arg och skapar ett livstema behöver jag se över mitt liv; ta ansvar för vem jag är och hur situationen ser ut så att jag inte genom mitt sätt att vara skapar svårigheter, inte bara för mig själv, utan hos och för andra.

Vissa delar i mig själv har jag kanske svårare att fördra och andra vill jag gärna framhålla. Att acceptera mig själv med de sidor jag inte vill vetas vid är att äga sin mänsklighet. (Att acceptera mina mörkare sidor, min skugga, är inte samma sak som att leva ut dem utan jag pratar om den acceptans som tar av sig en eventuell offerkofta och istället tar roder och personligt ansvar för vem jag är. Det i sin tur kan betyda att jag behöver skåda rakt in i de delar jag inte gillar och där acceptera läget så att jag nya steg kan ta. Att belysa mörkret ger alltid nya frön; nytt liv.) Att ta just ett personligt ansvar och acceptera min helhet kan också betyda att jag t.ex. inte gör skillnad på mina känslor utan ser mig hel; väljer min känslomässiga helhet.

5c148bccf96dc529d1eda551e5553359

Att välja min egen känslomässiga helhet, mig själv, betyder att vi tar emot oss själva som den hela människa vi är. Det betyder INTE att vi fokuserar på att alltid tänka eller välja s.k positivt utan det betyder att vi inte låter någon känsla stå högre i rang än någon annan. Vi delar inte upp oss själva i en rad delar där vissa är mer värdefulla än andra utan vi tar emot och integrerar alla känslor i dess helhet. Att känna ren glädje är lika värdefullt som att känna ren ilska då båda kan komma i en konstruktiv eller destruktiv form. Att t.ex. alltid söka vara överkäckt positiv och aldrig integrera sin ilska till helhet är att destruktiva med sin helhet då man då väljer ut bara vissa delar av sin mänsklighet och då krånglar med sin skugga läs allt det jag är men inte vill vara. För i skuggan stoppar vi allt vi inte vill låtsas om även om det inte fungerar att bara stänga locket om sin mänsklighet. Ilska behöver t.ex. finna sitt sanna och konstruktiva uttryck och får den inte det tar den sig ett sjukt uttryck och kanske pyser ut på ett av våra barn som tvingas bära en massa ilska eller på annat sätt får ett svårt liv. Eller så har vi ständig migrän, krångel med återkommande livstematik, svårt att sätta gränser, går in i vägg, är deprimerade (många deprimerade är fulla av blockerad ilska) eller på annat sätt har svårt att få in flöde i liv då ilskan behöver finna ett utlopp där vi medvetet tar roder. Ju mer vi kan välkomna alla känslor, i sin rena och konstruktiva form, desto mer kan vi sluta att identifiera oss med dem och istället övergå till att vara vårt sanna jag där vi, om vi vill, kan använda våra känslor som de neutrala redskap de är.

Att söka sin känslomässiga helhet betyder alltså inte att vi ska excellerera och bli perfekta i vårt förhållningssätt till vårt och andras känsloliv. Däremot behöver vi ta emot oss som de känslovarelser vi är och därigenom kommunicera just den helhet de är så att vi inte förmedlar, till våra barn, att bara delar av känsloregistret, delar av barnet, är välkommet. Att ta emot mig själv som människa kan också betyda att jag istället för att skjuta bort en ”jobbig”  tanke tar emot den och accepterar den i sin svårighet. Ett exempel är om jag känner att jag har lättare att fördra ett av mina barn och svårare för ett annat. Istället för att söka släta över, trycka undan eller gå med ständig skam och skuld sätter jag mig istället ner och accepterar min verklighet och kommunicerar då acceptans och villkorslös kärlek via livsluften till det barn som jag har svårt för; jag är människa. Det brukar innebära att saker och ting förändras så att barnet och jag får gå friare i mötet med varandra! För stora saker händer alltid på ytan om vi är villiga och vågar möta vårt djup på det vis vi är; perfekta i vår mänsklighet.

0e8212325bae4090609041e3a09858d2

Välkommen att gå med i min facebookgrupp: Medvetet föräldraskap

Här finns mer info om mig: Yvonne Hedlund eller här Om mig.