Att rädda en värld.

Den här bilden tycker jag summerar Obama så fantastiskt fint. Fotot av barnet som bara inte orkar med presidenter, mottagningar och bök och som slänger sig på golvet i Vita Huset. Som visar den mest mänskliga av sidor och argar ur. Trött och ledsen ligger hon där och bara skiter högaktningsfullt i all status, fasader och makt. Och Obama hakar på; är med. Höjer upp barnets upplevelse. Visar mänsklighet. Äger den.

Så tänker jag att vi räddar en värld. Vi låter det äkta barnet i oss visa väg. Det oförfalskade barnet som är ren själ och som ännu inte kladdat och klistrat fast fejkad mask för att dölja själens kraftplats. Den plats där man får vara hel. Där man får visa ren ilska. Ren glädje. Den plats som känslomässigt vuxna vågar stå i ständigt och ösa sanningen ur trots att så många vill allt annat än det. Den plats som vill sårbarhet och som vet att det är vår styrka och räddning. Räddning från en värld full av trasiga Trumpar som aldrig som barn blivit speglade som de själar de är. För när vi inte blir sedda, mottagna i själ och hjärta, och därmed inte får mandat att berätta vår mänsklighet; vad blir vi inte då annat än skadade?! Bleka versioner av oss själva som söker utåtagera för att slippa känna det inuti som så ont gör. För har man inte fått strategier för att vara människa så söker man inte sällan lappa, täcka och laga det ständigt vätskande såret med sjuka och narcisstiska maktstrukturer. De där som alltid handlar om att vara “stark” och peka med hela handen. Trumperier.

Jag tror att vi är menade att inkarnera vår mänsklighet (det är därför vi är i den här dimensionen) och att vi därmed först och främst och fortlöpande behöver förhålla oss till vårt eget mörker genom att söka ljusa upp det; medvetandegöra oss själva. Acceptera vår mänsklighet. Där ur kan vi gå ut och konstruktivt söka vara den förändring vi vill se i denna värld. Det behöver inte betyda att vi änglalikt går runt tassande på tå och tror att kärlek är att enbart vara Gandhi utan att vi, som mannen uppspikad på det berömda korset, faktiskt kan ta fram vår heliga hagelbrakare och fyra av några saluter i luften och berätta för Trumpar; månglare och andra att vi absolut inte går med på att livet kränks. Att berätta uppbygglig ilska från själ. Att berätta min gräns. Nu får det vara nog. Jag säger nej till att stoppa människor i ugnar, nej när någon förgriper sig på barn, nej när Trumperier härmar handikappade, när djur lider….! Att våga vara en upplyst känslomänniska som inte vill fragmentera sig själv och själen. Det som denna värld och Trumpar mest av allt behöver. Ett nej till det sjuka och ja till äkthet, helhet, mänsklighet; själ. Sann kärlek till mig själv och livet som det är. Utan masker. Endast då kan vi mötas på riktigt.

0000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000

Gå gärna med i Medvetet föräldraskap

Spänstig mat istället för sänkt lön.

Häromdagen när jag åt en rätt trött falafel tänkte jag igen på att det måste finnas hur många invandrarkvinnor som helst som är duktiga på mat. Mat som vi i Sverige ännu egentligen inte smakat på; iransk, irakisk, syriansk, kurdisk…….! För någon med lite driftighet finns ju här hur stora försörjningsmöjligheter som helst då kebab, falafel och liknande vid det här laget inte kittlar vare sig gom och kista nämnvärt. Vad roligt det vore att gå till ett snabbmatsställe eller restaurang med kvinnliga entreprenörer som sannolikt lagar spännande, fräsch och spänstig mat och inte bara mötas av män, män, män med samma typ av trötta kebabiga mat som vi ser överallt. Att dessutom bredda integrationslösningarna, istället för att hojta om sänkta löner, gagnar oss alla då ett jämlikt samhälle alltid skapar den trygghet som livet gemensamt bör vila på.

74a5643704ef14d9bd740af65bbef738

Alla dessa destruktiva och konservativa krafter som så ofta vill ekonomiskt våld gentemot min nästa och som nu tjatar om sänkta löner som en väg in i det svenska samhället. Tänk om dessa personer istället kunde slå ner häck och vilja något konstruktivt! För att tvingas jobba för en lön som man inte kan överleva på är att utöva just ekonomiskt våld mot sin nästa. Hur kan man man ens vilja att min medmänniska ska ha sämre livsvillkor än jag? Vad i mig är det som är värt mer än hos andra? Och självklart öppnar detta inte bara för en låglönevärld för dessa två grupper utan för att lönerna dumpas i stort. Varför ska företaget X anställa Ylva, 54 år när det finns billig arbetskraft att tillgå från stora grupper som tvingas gå med på skitvillkor som ingen välavlönad skulle vilja byta med.

Ofta menar man, från just konservativt håll, att det är bättre att jobba för en skitlön än att gå på bidrag. Som om att det bara är de två parametrarna vi jonglerar med! Man kan också välja att betala en okej lön och gå på den stig som Sverige internationellt gjort sig känd för genom åren; att se till att vi har bra lön för utfört arbete. Då behövs inte något extra stöd i livet i form av bidrag. Att förvänta sig att folk ska slita i sitt anletes svett och ändå inte kunna få ihop lön till en fungerande vardag är att anse att vissa människor inte är värda ett bra liv. Med andra ord handlar det om människosyn. Vill jag att min nästas barn ska kunna äta sig mätta så ser jag till att det finns förutsättningar för det. Så enkelt är det!

Så tänk om all den energi som från konservativt håll spenderas på att degradera människor och skrika om mindre pengar/lön istället samlades och användes för att finna lösningar som gagnar alla. Konstruktiva idéer som gynnar samhället i stort och där vi gemensamt söker bära fram ett samhälle där alla är inkluderade på ett sätt så att man känner sig respekterad, sedd och värdefull som den man är. Ett synsätt där vi öppnar för integrering av alla svenskar, oavsett härkomst, och då på alla plan.

Ett bra exempel vore just att vi hittar vägar för att ta tag i den enorma kvinnokraft som finns bland nyanlända. Personligen är jag alltså så trött på falafel och kebab som serveras av företrädesvis män. Inget fel på män men jag tänker, kanske fördomsfullt, att så många kvinnor från en rad olika länder och regioner måste ha en hel uppsjö av tankar runt god och spännande mat som vi skulle kunna införliva i den svenska matkulturen. Att genomsöka nyanlända efter kvinnliga entreprenörer som, med stöd från näringslivet och stat, startar allt från restauranger, snabbmatsställen till catering skulle öppna upp för en helt ny arbetsmarknad där många av de kvinnor som idag inte integreras får en chans att blomma. Visst. Min idé är inte på något sätt unik. Men den vill istället för att förgöra faktiskt skapa läs istället för låglöneträsk önskar jag att människor får växa av egen kraft! Med stöd av oss andra.

Självklart gäller inte detta enbart mat. Många nysvenska kvinnor måste sitta på rena rama krutdurken vad gäller idéer, tankar och vilja till att skapa ett annat liv än det ointegrerade. Att som i vissa utvecklingsländer ge kvinnor en stycke mobil samt mikrolån kan lyfta ett samhälle i rätt och helt ny riktning. Självklart menar jag inte att kvinnor här i Sverige ska utrustas med enbart mobiler och mikrolån som svar på integrationsfrågor utan att vi genom att tänka aningen annorlunda, genom att i stort bjuda in och uppmuntra enbart kvinnor och genom att kanske skjuta till riskkapital så kan vi faktiskt skapa ett helt nytt kvinnligt företagsklimat. Det kan i sin tur generera många jobb till exempel för och till alla de ungdomar som går arbetslösa. Så kära konservativa som hakat upp er på sänkt lön; ut och dammsug invandrare på den kvinnokraft som där finns och stöd dem istället ut i arbetslivet. Det kan förändra en värld!

7910fb034a1521e5156bded2bcd5ace6

 

 

Vaccinkrig

Detta evinnerliga, aggressiva och tröttsamma vaccinkrig som breder ut sig i alla möjliga forum och sammanhang. Tänk om folk kunde vandra i ödmjukhet inför andra människor val, väl och ve istället för att tro sig sitta inne med sanningen. Ingen kan veta vad som är bäst medicin för en annan människa; vad själen behöver för att utvecklas. Ibland är det vaccin. Ibland är det inte. Dessutom kan ingen höra den berömda intuitionen berätta väg om man redan bestämt sig för var man står i en fråga; jag låser mig för vägledning som faktiskt kan vara livsavgörande.

000000

Jag är personligen varken för eller emot vaccin utan tänker att varje vaccinationstillfälle är unikt och att det därför behöver bedömas utifrån de förutsättningar man då och där har. Ena gången ska man bo längst ute i en skog alldeles ensam i 17 år och inte möta en endaste människa medan man andra gången ska vårda Ebolaoffer (nu finns inget ebolavaccin – men om det fanns..). Den tredje gången tillhör ens nyfödda barn plötsligt en riskgrupp, är allergisk mot vaccin och där man traktar hett efter att kollektivet vaccinerar sig så att masskydd uppnås; för att hjälpa och skydda sitt barn. Fjärde gången har man fått en vaccinskada och vill inte alls den vägen gå. Femte gången jobbar man med utsatta barn i tredje världen och ser hur fattiga föräldrar gör allt för att få en överlevnadsbiljett till sitt barn; något en vaccinering där kan vara…  Med andra ord tänker jag att livet är rörligt, dynamiskt och att det tar oss till platser där våra förutsättningar raskt kan förändras. Att likt en pitbull då dogmatiskt bita sig fast i en övertygelse, känsla och åsikt och ur den dessutom välja att föra krig tänker jag är att välja bort livet som komplext sammanhang samt även välja bort mig själv som medveten varelse och individ. Jag väljer istället att luta mig mot vägledning och intuition som berättar den mest optimala vägen för just mig och de mina dvs. varje val är unikt och behöver lyssnas in, läsas på och ta emot vägledning om.

Vägledningen/intuitionen har till exempel räddat mitt liv och visat mig att jag vid ett tillfälle behövde vaccinera mig mot säsongsinfluensan så att jag inte strök med då jag befann mig på en kroppsligt/själsligt mycket skör plats. En annan gång har den valt bort vaccin för att det inte hade gagnat vare sig kropp eller själ att den vägen gå. Hade jag varit hardcore antivaccin så vet jag att jag inte hade överlevt den där gången när döden stod i mitt väntrum och frågade om jag ville följa med. Dessutom kan det ju vara så att min själ vill lära sig något via vaccinering; något jag tänker att vi alla behöver ödmjuka oss inför. Vi vet inte alltid vad själen behöver för att växa!

Däremot tänker jag att vi kan respektfullt resonera i sak. Det innebär inte att vi behöver vara söta, väna och gulliga då vi fortsatt kan säga det vi känner och tycker med kanske arg emfas. Men det viktiga är ju ur vilken inre skål jag talar; ur vilken intention jag är sprungen. Pratar jag ur min medvetenhet, min autencitet, min sanning och ur min absoluta respekt för att alla behöver gå sin väg? Eller gör jag det för att jag tyranniskt, dogmatiskt eller dominant bara vill min världsbild; låser in mig i bara en enda väg och bild?! För om det är det sista så är det ett (vaccin)krig jag väljer att föra.

Dessutom frågar den större tanken, universum, mig ofta hur jag tänker välja och placerar mig i situationer där jag kanske tvingas skala av den destruktiva delen av egots alla käpphästar. (Den delen av egot som tycker, tänker och tror en massa och gärna ur ett perspektiv där jag anser mig ha rätt!) För det viktigaste, tänker jag, är ju att välja medvetet alldeles oavsett vad man väljer dvs. att man helt enkelt uppbådar så mycket medvetenhet man bara kan så att man väljer därur och vilar däri. I det beslutet väver jag till exempel in allt från att googla sig sönder och samman och läsa på samt att lyssna sin inre vägvisare in och låta den visa just väg. För om jag låst mig fast vid bara en åsikt kan jag ju inte höra den större röstens tanke; min vägledning här i livet. Inte heller kan jag leva i frid!

Julie Dillon

Art: Julie Dillon

Här finns mer info om mig: Yvonne Hedlund eller här Om mig.

Här kan du få en gratis kort medicinsk reading: Medicinsk intuition – varför är jag sjuk?

Gå gärna också med i Medvetet föräldraskap

Här hittar du mina bloggtexter: Blogg