Att rädda en värld.

Den här bilden tycker jag summerar Obama så fantastiskt fint. Fotot av barnet som bara inte orkar med presidenten, mottagningar och bök och som slänger sig på golvet i Vita Huset. Som visar den mest mänskliga av sidor och argar ur. Trött och ledsen ligger hon där och bara skiter högaktningsfullt i all status, fasader och makt. Och Obama hakar på; är med. Höjer upp barnets upplevelse. Visar mänsklighet. Äger den.

Så tänker jag att vi räddar en värld. Vi låter det äkta barnet i oss visa väg. Det oförfalskade barnet som är ren själ och som ännu inte kladdat och klistrat fast fejkad mask för att dölja själens kraftplats. Den plats där man får vara hel. Där man får visa ren glädje. Ren ilska. En ilska som då blir konstruktiv då den aldrig riktas mot någon. Den berättar enbart vad du själv känner. Den plats som känslomässigt vuxna väljer att stå i och där man då öser sin känslomässiga sanning ur. Där sårbarheten får ta plats. Där det autentiska premieras. Den plats som vill just vår mänsklighet och som vet att det är vår styrka och räddning. Räddning från en värld full av trasiga Trumpar och Putinar som aldrig som barn blivit speglade som de själar de är; aldrig blivit accepterade som människor. För när vi inte blir sedda och mottagna i själ och hjärta, och därmed inte får mandat att berätta vår mänsklighet, vad blir vi inte då annat än skadade?! Bleka versioner av oss själva som destruktivt och aggressivt utåtagerar för att slippa känna det inuti som så ont gör. För att gömma sin sårbarhet. För har man inte fått strategier för att vara människa så söker man inte sällan lappa, täcka och laga det ständigt vätskande såret med sjuka och narcisstiska maktstrukturer. De där som alltid handlar om att vara “stark”, aggro och peka med hela handen. Trumperier.

Jag tror att vi är menade att inkarnera vår mänsklighet; acceptera vår mänsklighet fullt ut. Det är därför vi är här i den här dimensionen. Det betyder inte att vi som vuxna ska slänga oss raklånga på golvet inne hos chefen när löneförhöjningen, som kommuniceras, är skit. Men det betyder att vi inte låter ilskan över den låga lönen sippra undan. Nope. Vår autentiska mänskliga ilska slår näven i det symboliska bordet och genom olika konstruktiva val kanaliserar vi raseriet in i något som oss bär. Kanske byter vi jobb. Kanske lyssnar chefen och höjer lönen när vi med ilskans kraft i röst och rygg tydligt klargör varför vi är värda en högre lön. Det handlar såklart inte om att vråla och skrika sig fram utan att låta det man säger ha raseriet som tyngd. Vad vi helt enkelt gör är att vi inte backar från att berätta vilka vi är. Det gäller ju alla känslor. Om vi är vår mänsklighet så är vi inte en trevlig fasad med en enda röra dold bakom. Nej. Vi är som det där friska barnet hos Obama som skiter fullständigt i allt annat än att berätta att det inte orkar mer. Precis så visar det oss den väg vi behöver gå. För ju mer vi kan vara autentiska; desto mindre Trumpar och Putinar. Det kan rädda hela mänskligheten.

0000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000

Gå gärna med i Medvetet föräldraskap

Spänstig mat istället för sänkt lön.

Häromdagen när jag åt en rätt trött falafel tänkte jag igen på att det måste finnas hur många invandrarkvinnor som helst som är duktiga på mat. Mat som vi i Sverige ännu egentligen inte smakat på; iransk, irakisk, syriansk, kurdisk…….! För någon med lite driftighet finns ju här hur stora försörjningsmöjligheter som helst då kebab, falafel och liknande vid det här laget inte kittlar vare sig gom och kista nämnvärt. Vad roligt det vore att gå till ett snabbmatsställe eller restaurang med kvinnliga entreprenörer som sannolikt lagar spännande, fräsch och spänstig mat och inte bara mötas av män, män, män med samma typ av trötta kebabiga mat som vi ser överallt. Att dessutom bredda integrationslösningarna, istället för att hojta om sänkta löner, gagnar oss alla då ett jämlikt samhälle alltid skapar den trygghet som livet gemensamt bör vila på.

74a5643704ef14d9bd740af65bbef738

Alla dessa destruktiva och konservativa krafter som så ofta vill ekonomiskt våld gentemot min nästa och som nu tjatar om sänkta löner som en väg in i det svenska samhället. Tänk om dessa personer istället kunde slå ner häck och vilja något konstruktivt! För att tvingas jobba för en lön som man inte kan överleva på är att utöva just ekonomiskt våld mot sin nästa. Hur kan man man ens vilja att min medmänniska ska ha sämre livsvillkor än jag? Vad i mig är det som är värt mer än hos andra? Och självklart öppnar detta inte bara för en låglönevärld för dessa två grupper utan för att lönerna dumpas i stort. Varför ska företaget X anställa Ylva, 54 år när det finns billig arbetskraft att tillgå från stora grupper som tvingas gå med på skitvillkor som ingen välavlönad skulle vilja byta med.

Ofta menar man, från just konservativt håll, att det är bättre att jobba för en skitlön än att gå på bidrag. Som om att det bara är de två parametrarna vi jonglerar med! Man kan också välja att betala en okej lön och gå på den stig som Sverige internationellt gjort sig känd för genom åren; att se till att vi har bra lön för utfört arbete. Då behövs inte något extra stöd i livet i form av bidrag. Att förvänta sig att folk ska slita i sitt anletes svett och ändå inte kunna få ihop lön till en fungerande vardag är att anse att vissa människor inte är värda ett bra liv. Med andra ord handlar det om människosyn. Vill jag att min nästas barn ska kunna äta sig mätta så ser jag till att det finns förutsättningar för det. Så enkelt är det!

Så tänk om all den energi som från konservativt håll spenderas på att degradera människor och skrika om mindre pengar/lön istället samlades och användes för att finna lösningar som gagnar alla. Konstruktiva idéer som gynnar samhället i stort och där vi gemensamt söker bära fram ett samhälle där alla är inkluderade på ett sätt så att man känner sig respekterad, sedd och värdefull som den man är. Ett synsätt där vi öppnar för integrering av alla svenskar, oavsett härkomst, och då på alla plan.

Ett bra exempel vore just att vi hittar vägar för att ta tag i den enorma kvinnokraft som finns bland nyanlända. Personligen är jag alltså så trött på falafel och kebab som serveras av företrädesvis män. Inget fel på män men jag tänker, kanske fördomsfullt, att så många kvinnor från en rad olika länder och regioner måste ha en hel uppsjö av tankar runt god och spännande mat som vi skulle kunna införliva i den svenska matkulturen. Att genomsöka nyanlända efter kvinnliga entreprenörer som, med stöd från näringslivet och stat, startar allt från restauranger, snabbmatsställen till catering skulle öppna upp för en helt ny arbetsmarknad där många av de kvinnor som idag inte integreras får en chans att blomma. Visst. Min idé är inte på något sätt unik. Men den vill istället för att förgöra faktiskt skapa läs istället för låglöneträsk önskar jag att människor får växa av egen kraft! Med stöd av oss andra.

Självklart gäller inte detta enbart mat. Många nysvenska kvinnor måste sitta på rena rama krutdurken vad gäller idéer, tankar och vilja till att skapa ett annat liv än det ointegrerade. Att som i vissa utvecklingsländer ge kvinnor en stycke mobil samt mikrolån kan lyfta ett samhälle i rätt och helt ny riktning. Självklart menar jag inte att kvinnor här i Sverige ska utrustas med enbart mobiler och mikrolån som svar på integrationsfrågor utan att vi genom att tänka aningen annorlunda, genom att i stort bjuda in och uppmuntra enbart kvinnor och genom att kanske skjuta till riskkapital så kan vi faktiskt skapa ett helt nytt kvinnligt företagsklimat. Det kan i sin tur generera många jobb till exempel för och till alla de ungdomar som går arbetslösa. Så kära konservativa som hakat upp er på sänkt lön; ut och dammsug invandrare på den kvinnokraft som där finns och stöd dem istället ut i arbetslivet. Det kan förändra en värld!

7910fb034a1521e5156bded2bcd5ace6