Jag har aldrig riktigt begripit den aversion som så många har mot TV och då främst gentemot barns tevetittande. Som vuxen är jag mycket förtjust i att medvetet välja vad jag vill se på TV. Program som inte bara sätter fart på tankeverksamheten, lär mig saker och öppnar mig för nya världar utan för att jag också får känna en massa saker. Att investera i en karaktär eller/och i en handling och känslomässigt följa den är fullt av själslig näring på så många plan! Plus att jag kan njuta i timmar av bra skådespeleri, smart manus eller ny fakta via kanske en dokumentär. För att inte tala om berättandet i sig i film och TV-serier. Att slå sig ner i soffa och låta sig färdas ut på äventyr man inte visst fanns är rena rama vardagsmagin! Men jag närs också av en rad andra värdefulla aspekter som talar till mig som person när jag tittar på TV. Som när något öppnar upp något nytt i mig. Som när ett teveprogram tar ut ny riktning och kanske visar en sida av mig själv jag inte visste ville fram och ut; kanske en ny dröm som vill sin väg! Samma gäller barn. Jag är grymt förtjust i att se när barn förhåller sig till alla världar som öppnas via TV och jag lotsar gärna medvetet program tills dess de själva kan välja. Jag väljer då bort, precis som jag gör som vuxen, de aggressiva och mörka programmen vars syfte bara är att med hela handen peka tomhet, mörker och död. (Eller som min partner brukar säga; “Trehundra dokumentärer om Hitler varje kväll och inte en enda om Gandhi.”) Det, att vi väljer bort vissa program, innebär inte att vi värjer för livets mörkare sidor utan att vi väljer, med omsorg, de program som verkligen skildrar det svåra i livet om det är det vi vill se (och där vissa tex thrillers eller dokumentärer om just WW2 faktiskt kan vara fulla av verkligt liv). Crap som Transformers och liknande väljer jag gärna bort men jag har också den djupaste respekt för att barn plötsligt kan vilja välja det själva. Det är då inte min sak att problematisera eller krångla med deras samtid även om jag kan ha ett respektfullt samtal om hur man kan se och titta på livet på så många olika vis.

(Självklart förstår jag kritiken mot tevetittande om man låter teven vara en barnvakt och ständigt där istället för annat livskraftigt.)

Som allt annat handlar tevetitt i min värld om att välja och att gå i livet så medvetet jag bara kan. Att lotsa barn i att just medvetet välja är att visa dem inte bara väg utan ett förhållningssätt; att kanske söka lust, lek och lattjo och hitta sig själv däri.

Gå med i Medvetet föräldraskap och läs mer texter av den här karaktären.

Här finns mer info om mig: Yvonne Hedlund eller här Om mig.

Här hittar du mina bloggtexter: Blogg