Barns behov av kroppens och själens medvetna närvaro.

Läser om en kvinna som precis fått barn nummer två och där det första barnet såklart är alldeles förtvivlad och arg över att ett syskon anlänt och ruckat på den värld och liv barnet fram tills nu tagit för givet. Mamman är tvåbarnstrött och orkar inte med att storebror konstant är arg och ledsen och hon vet inte hur hon ska bekräfta då inget hon säger eller söker förmedla gör någon egentlig skillnad för det barns vars tidigare liv gått helt i spillror.

18debd433ad82ff906ded75327333b3b

Från mitt perspektiv söker barn, i en sådan här situation, oftast en helt annan sorts bekräftelse än ord och förklaringar (även om de också är viktiga). För ofta agerar vuxna från ”att göra” och glömmer ”att vara” medan de flesta barn, i ett sådant här läge, snarare behöver ett tillstånd; tillståndet att vara. Barn behöver bli sedda i sitt varande och det går via kroppen och själen. Barn behöver kroppens och själens medvetna närvaro och om man som vuxen har pysslat med att finna kroppens medvetande så pass att man i sin kropp kan äga t.ex. en känsla, hålla den i kropp, så kan man också bekräfta barnets tillstånd i känslomässig närvaro. Det betyder att man omfamnar det man känner och att man i det tillståndet tar emot, bevittnar och ser även den andre. Ordlöst! Som när du känner att någon annan med hela sitt väsen och utan ord ser och bekräftar vem du är; tar emot hela dig. Att två själar där kan mötas är att mötas i varandet; där självkänslan har sitt absoluta högsäte och ursprung och där själen vill kunna bygga sig ett bo och besjäla sin väg.

Det i sin tur betyder att man som vuxen behöver ha koll på sina känslor och kunna t.ex. spegla den ilska, förtvivlan och sorg som storebror känner dvs. att man som vuxen inte heller backar för den här typen av svårigheter. Det betyder dessutom att man alltså behöver ha medvetandegjort sin kropp så pass att man fullt ut och just medvetet kan vara i tillstånd som en känsla. Med det avses inte att känna känslor i största allmänhet utan att man alltså är så pass närvarande i sig själv att t.ex. känslor är det verktyg man använder från en medveten plats i sig själv.

Få vet vad man egentligen talar om när man säger “att vara medvetet i sin kropp” då de flesta är så mycket i sitt huvud (göra) och så oerhört lite i kropp och själ (vara) att man faktiskt inte vet vad som menas. Man har inte upplevt det tillstånd som det kroppsliga tillståndet är då det antingen krävs att man själv gjort just en medveten resa för att själsligt komma in i sin kropp eller att man haft föräldrar som varit grundade i sin egen kropp dvs. haft tillgång till varandet genom sitt förhållningssätt till kropp och själ och därmed kunnat spegla sina barns helhet. Ett bra exempel på det här är hur vissa intellektuella (huvud/ att göra) ibland har svårt att förstå starka andliga upplevelser (varandet) då man genom huvudet utgår från att andlighet är ett slags resonemang; en intellektuell hållning medan många som går den andliga vägen har mött varandet som tillstånd. Ett tillstånd där jag är i något som inte bara är större än jag utan ett tillstånd som genom sitt varande visar vem jag egentligen är. Och ju mer jag kan medvetandegöra det tillståndet och samtidigt inkarnera det ljuset i min kropp desto mer kan jag vara och omfamna varandet.

Ett sätt att söka medvetenhet i sin kropp och själ är att prova att bekräfta barnets tex ilska via din vuxna ilska i din kropp. Då menar jag inte att du som vuxen ska vara rasande på ditt barn utan att du medvetet söker acceptans för din ilska (leta en liknande situation, som barnet är i, i ditt liv) och sen sitter du med ditt barn och känner den ihop. Jämför med när du sitter med en väninna som precis fått reda på att partnern sedan sju år inte längre vill ha en relation och hur du säkert då kan sitta med hennes alla känslor i dig dvs. du VET hur det känns och kan ge tröst genom att i tystnad FÖRSTÅ med kroppen/själen. Att mötas i kropp/själ på det viset är att se barnets själ i nöd (som barnet som precis fått ett nytt syskon). Gör lika med de andra känslorna så känner barn sig sedda och bekräftade och ni kan ta nästa steg på er väg tillsammans.

0

Att med kroppslig och själslig närvaro bli speglad, bevittnad, som bland annat den känslovarelse jag är betyder att jag får en känsla för mig själv; självkänsla. Jag vet vem jag är och vad jag behöver och jag kan bli tydlig i mina djup, min yta och i mina konturerar. Kan man med kroppens närvaro bekräfta känner sig barnet sett och upphör nästan alltid vara t.ex. arg på nyfödd lillebror då barnet vet att det på en kroppslig, själslig och djup nivå läs just varandet blivit speglad; sedd; hörd. Att någon lyssnat och tagit in med kropp och själ; att vi mötts i djupet av min fulla existens. För ju mer vi kan vara desto mer är vi självkänsla; vi speglar en inneboende kraft och verklighet hos barnet när vi själva är. Kan vi från varandets perspektiv spegla vårt barn kan vi ge dem den verklighet de redan är; vi kan låta barnet få växa i sin helhet som de fötts i och ur och vi bygger den känsla för självet som de redan har men som man som liten behöver få bli bevittnad och mött i. Att medvetet få vara är att bli den man ursprungligen är.

Kropp och själ är vår feminina energi, yin, och de flesta växer upp i en värld där en skadad yang (manlig energi) dominerar dvs. där balansen mellan huvud (yang) och kropp/själ (yin) ofta är helt satt ur spel. Yin kommer med helt andra förutsättningar än yang och barn som växer upp tvingas nästan alltid överge sitt varande, sin själ och kropp, då få vuxen tar emot och grundar barnets absoluta verklighet. Den verklighet som sen många vuxna söker återfinna genom att gå i terapi, mindfulness, frigörande dans eller alla de otaliga vis som syftar till att söka återvända till det medvetande, den helhet, barn har när de föds men som de behöver hjälp, genom att vi vuxna går samma väg, i att inkarnera i fullt ut.

Att relatera till varandra och att ägna sig åt vårt medvetande på detta sätt, bekräfta med kropp och själens medvetna närvaro, är att närma sig barnets absoluta verklighet; barn behöver bli mottagna som den kropp de är så att de kan just inkarnera och besjäla varje del av sitt väsen; ta emot sitt själv. Att så här få bli sedd är att få veta att jag är (och inte bara att jag gör) och det i sin tur bygger självkänsla då kroppen och medvetandet däri är vårt absoluta varande; vår helhets ursprung. Barn är inte betjänta av att enkom förankras i görandet utan behöver först få bli kropp och tydlig i konturerna så att de kan utgå från varandet i sitt görande. För det flesta är det alltså tvärtom! Man lär sig istället tidigt att vara uppe i huvudet dvs. utgår från görandet och då överger man sig själv och sin absoluta klangbotten; sin faktiska bas och sitt själsliga ursprung. Men man vet som vuxen att något centralt gått en förlorat då man inte sitter trygg i sitt varande; i sin kropp, sin själ och sig själv och där livet pekar på obalansen däri genom sjukdomar, depressioner, krångel eller annat som gör livet svårt och ledsamt.

0000000

Samma gäller när ditt barn målar en teckning och du har koll på det senaste årtiondets debatt om att söka låta bli att säga att barnets teckning är fin eller att säga att barnet (även i andra sammanhang) är duktigt. Det för att undvika en prestationsinriktad självbild läs en självbild som är utifrånstyrd, förankrad i görandet, och som kräver och behöver andras bekräftelse som motor. Många vuxna känner instinktivt på sig att det är rätt väg dvs. att man absolut inte vill säga ”fint och duktigt” om barns teckningar och annat i livet. Men man famlar ofta som vuxen efter ord att istället säga och kanske hittar man inte det som känns rätt och sant dvs. de ord som är i flöde; det som kanske stunden egentligen kräver. För ord och prat handlar just ofta om mer om görandet medan kroppens medvetande; varandet, handlar om en annan sorts känsla för sig själv; en varandets självkänsla med rötter i vår inre balans. Att däremot kunna ta emot och spegla varandra via kroppen är att se teckningen från en annan sida; se barnets och mitt unika väsen!

Att sitta i gemensam tystnad, men tillsammans med och i kroppens och själens närvaro, är att se barnet som målar. Det ger precis det som barnet behöver! Att få bli speglad som en varelse med kropp och själ betyder att jag som liten kan växa i varandet och där min självkänsla blir just en känsla för mig själv där jag vet vem jag är och där jag förkroppsligar varandet. Det är en gåva sprungen ur framtidens föräldraskap; ett föräldraskap där vi låter barnet få växa den kropp och själ det redan är och där vi inte, till förmån för ego, huvud, görande, överger den sanna verklighet som varandet är. Många vuxna behöver slå sig ner vid den berömda vägkanten och vänta sin själ in så att man sen kan säga hej till barnets absoluta kärna och väsen; varandet. Bara då kan en ny och besjälad värld födas. En värld där vi går i vördnad och respekt för varandet och där vi får växa upp och leva som vi föds; som helhet.

95079c9442b80ca6a995d43f835077c5

 

Välkommen att gå med i min facebookgrupp: Medvetet föräldraskap

Här finns mer info om mig: Yvonne Hedlund eller här Om mig.

Här hittar du ett fantastiskt blogginlägg, skrivet av Maria Klein, om hur det känns att få ett nytt syskon: Min man vill ha en till fru (om att vänta syskon)

Här kan du få hjälp med dina drömmar via mitt drömforum på Facebook Drömtolkning – din och min!

Här hittar du mina bloggtexter: Blogg

 

Leave a Reply