Djävulens spel.

Läser om en förälder som har problem med sitt förhållande till sonens spelande på en iPad. Sonen spelar inte för mycket utan föräldern menar att livet kan levas på så många sätt och att barnet behöver se och förstå att man kan ha många olika strategier för att möta sitt behov av kanske rekreation, lek och lust medan jag plötsligt tröttnar ur på detta krångel med barns samtid och roligheter och då framförallt vad gäller data och tv-spel. Visserligen behöver man, tänker jag, ha ett återkommande prat ifall spelandet blir destruktivt (läs att någon t.ex. spelar för mycket) samt också vad spel fyller för behov, vad det har för innehåll och så vidare. Men när intentionen är att inte låta barn vara av sin samtid, utan att man istället ständigt problematiserar och ifrågasätter den, då tangerar det det gamla tröttsamma försöket att demonisera rock som djävulens musik. För barn kan faktiskt bara ha en himla kul stund och spela järnet utan att vuxna måste “prata om det” och ge andra strategier för hur barnet ska ha roligt!

10170925_633704750056080_91676271_n

Välkommen att gå med i min facebookgrupp: Medvetet föräldraskap

Leave a Reply