Söt kärlek!

Läser om en kvinna som många, många gånger per dag, ur hjärtat, säger till sitt barn att det är absolut sötast på jord! Men mamman är osäker på om hennes barn kommer att känna sig värderad efter sitt utseende och växa upp och bli utseendefixerad för att mamman använder just ordet söt. Hon funderar och frågar om hon ska censurera ordet söt och istället välja ett annat mindre laddat ord eller helt enkelt låta bli att uttrycka vad hon känner. Blir man fixerad vid yta om man får höra att man är söt?!

1bb46c11b8ea880a082733871317e81d

Jag tänker att det alltid, oavsett vad man säger, handlar om vilken intention man har och var inifrån, inuti, sig själv man säger något. Man kan ju säga “jag älskar dig” till en person med massor av olika bottnar (manipulation och hat till exempel) dvs. orden kan komma ur en rad olika känslor, bottnar, tankar eller teman. Är ordet söt däremot sprunget ur en autentisk känsla av kärlek ur ens inre och intention tänker jag att det bara blir förvirrande för barnet om föräldern söker vara något den inte är; låta bli att säga söt eller försöka hitta ett annat ord.

Det, att vara och stå för något men med läpp säga något annat, brukar i min värld snarare skapa grogrund för kass självkänsla; att som barn få tvetydighet speglad mot sig rör bara till i mötet med mig själv och i kontakten med föräldern. Tänk dig själv som vuxen och om din partner säger en sak “vad söt du är”  men att du upplever att den står för och egentligen säger något annat typ “bitch, vad du alltid ska vara neggo”. Det inte världens bästa mylla för att få till exempel tillit mellan er att växa. Det blir också svårt för dig att förstå vem din partner är. Plus vem du är i förhållande till partnern! Ska du till exempel svara på det du upplever att den egentligen säger eller ska du lyssna till vad läpparna uttrycker? Vem blir du då i mötet?

Jag tänker att det, att möta dubbla budskap, är mycket svårt att hantera för ett litet barn och något som som snarare öppnar för utifrånstyrda behov att bli sedd och bekräftat då jag inte kan lita på att min förälder verkligen är den den utger sig för att vara. För vem blir och är jag som barn när jag inte blir speglad på ett äkta sätt? Hur ärar jag min äkta kärna om min förälder inte hedrar sin och i förlängningen mig? Hur kan min känsla för den jag är och det jag känner dvs. mitt själv, min självkänsla, växa om jag inte vet vem min förälder är? Hur speglar jag min inre sanning om föräldern inte är sann i sin känsla? Hur växer jag självkänsla om min mamma eller pappa säger en sak men menar en annan?

Jag tänker alltså att det snarare är tvärtom. Är man inte sann i det yttre med det man inuti upplever så öppnar det för att att självkänslan i barnet blir skevt; få sig en rejäl törn. Går barnets självkänsla förlorad i att föräldern inte är tydlig med vem den är så kan man som barn istället börja bli fixerad vid yta på det sätt där andras åsikter betyder mer än min känsla för vem jag är; min självkänsla. Men kan jag som förälder istället alltid visa min inre autencitet i det yttre kan jag också ge mitt barn rätten till att vara sann och äkta. Med andra ord. Kan jag som förälder säga söt ur en äkta känsla värderar jag aldrig. Tvärtom så berättar jag ju inte bara vem jag är utan min absoluta kärlek där ordet söt egentligen inte har någon betydelse i bemärkelsen att det är det som är det viktiga. Det viktiga är ju att jag är äkta i mitt uppsåt för då blir barnet tydligt för sig själv och får en äkta känsla för vem det är; älskat!

eb0653a4858dd2be8df14ba4d4bfb2c0

Gå gärna också med i Medvetet föräldraskap

Här finns mer info om mig: Yvonne Hedlund eller här Om mig.

Här hittar du mina bloggtexter: Blogg

Här kan du få hjälp med dina drömmar via mitt drömforum på Facebook Drömtolkning – din och min!

 

 

Leave a Reply