Barn och hund; ett fint möte?!

Det är inte alltid lätt att få barn och hund att gå ihop och många djurälskande föräldrar känner sig förtvivlade när deras barn är allt för hårdhänta mot hund. Man försöker visa klappa fint och på alla sätt få till ett vackert möte även om det inte alltid går. Problemet kan dock ligga på ett helt annat ställe och lösningen ligger däri; att söka se detta från ett helt annat perspektiv! För vad många barn snarare försöker göra, än att vilja skada djuret, är att söka sätta ut gränser mot en hund när kanske en spark mot voff fyras av. Barnet försöker helt enkelt få grepp om en, för dem, hotande situation och tar då till de få medel man kan och vet och går kanse på för hårt på hund. Här berättar jag mer om hur man kan göra för att hitta ett annat sätt att lösa situationen och då genom att man som förälder främst hittar och får en ny förståelse för vad som ibland sker i mötet mellan vovve och barn. Då kan man sen hitta mer konstruktiva lösningar som gagnar både djur och liten.

73d0221a88b27f5777b52939a19c0c37

Många barn upplever hundar som oerhört hotande och barnets slag, nyp, spark och liknande är alltså ofta egentligen och snarare ett (om än fyrkantigt) försök att sätta ut gränser gentemot hunden. Vissa vuxna tolkar barnets förtvivlade försök att få ordning på den hotande situationen som att barnet är ”elakt” mot djur när man istället kan söka se att barnet vill vara lösningsfokuserat och att det försöker använda de få strategier de kanske har; att svara upp med sparkar och slag för att söka mota bort det för barnet svåra mötet.. Som vuxen är det vårt jobb att medvetandegöra situationen och guida gränssättning på ett mer konstruktivt sätt så att inte djuret eller barnet far illa i mötet med varandra!

Hundar uppfattas ofta som svåröverskådliga och svårlästa av barn. (Och vice versa!) Antingen är det storleken som avskräcker, något i hundens utseende och uppsyn eller så förstår man inte hundens språk eller rörelsemönster. Vad gäller hur stor hunden är; redan en mellanstor hund blir i förhållande till ett litet barn en rätt stor företeelse som barn ska lära sig att handskas med. Möter barnet sedan stora hundar kan man som vuxen föreställa sig att det vore som om ett gäng hästar kom mot mig. Något som kan vara mycket skrämmande! Att ett barn då agerar med ett slag, fäktande och en spark kan plötsligt bli begripligt i ljuset av storleken på djuret dvs. barnet kanske inte alls är ute efter att slå utan söker enbart markera avstånd; försöka sätta ut just gränser.

1ef95c05bcbbf5569c7e11317927018f

Hundar talar ju dessutom ett helt annat kroppsspråk än människor och hundspråket tar ju ofta tid att lära sig för oss vuxna. Hundar agerar och reagerar helt annorlunda än människor och många är de hundfrälsta som plöjer varje bok, tidning, kurs och teveshow som finns för att förstå sin vovve. Den förståelsen behöver man sedan, på ett åldersadekvat sätt, visa och förmedla till sitt barn. En hunds kanske skällande lekinvit kan för ett barn vara mycket skrämmande. En hoppande och kanske lekfullt nafsande vovve än mer skräckinjagande. En vakthunds plötsliga och skarpa skall och liknande situationer behöver med vuxen hand lotsas till en lärosituation där barnet kan känna att det utrustas med verktyg för att handskas med situationen på ett konstruktivt sätt.

Att som barn känna sig trygg med hund kräver att vuxna agerar och visar positiv gränssättning gentemot vovve, förmedlar hundspråk och därmed visar vad ett aktivt hundledarskap är. Ett mycket bra exempel är att lära barnet att vända hunden ryggen till när man vill att hunden ska tappa intresset. Man visar helt enkelt barnet att de vänder sig om och visar rygg mot vovve. Är hunden en normalt funtad vovve tar den ryggsignalen som ett tecken på att mötet är över och lämnar situationen helt; tappar intresset. Det är att låta barnet känna att det är herre över situationen samt att lära barnen positivt hundledarskap; jag kan säga nej och hunden respekterar det. Det är att visa en positiv gräns och ge barnet ett viktigt verktyg i möte med hund.

Det viktigaste tror jag dock är att man som vuxen förstår att barnet sällan är ute efter att göra djuret illa och att man istället som vuxen behöver visa andra vägar. Stora förändringar kan ibland ske hos barnet bara genom att man slår sig ner och lyssnar samt pratar och då vara tydlig med att man förstår att barnet inte är ute efter att vara ”elakt” mot ett djur. Om det är det vi talar om vill säga!

För vissa barn har ju dock verkliga problem i mötet med djur. Det vill säga problem som inte handlar om gränssättning av den här typen som jag talar om här. Kanske har vuxenvärlden helt svikit ett barn som då agerar aggressivt mot ett djur för att få utlopp för de svårigheter man har och är med om. Den typen av problem handlar ju också om att vuxenvärlden måste steppa upp och ta sitt ansvar och läka liten. Men det handlar inte om det jag pekar på här; att ett litet barn på ett mycket klumpigt sätt försöker skapa en trygg sfär mellan sig och en hund.

5a29cb3425afb9bc427c10ef6e5a4560

Hundar är oerhört nära sina instinkter och andra mycket starka energier och ett exempel på instinkt är aggressivitet. Vissa hundar kan på en sekund gå från att vara en liten söt och fluffig sak till att fullständigt skälla och ilska “skiten” ur någon eller något och det kan vara ytterst läskigt att förhålla sig till när man liten är och själv försöker kanske bemästra sina egna ilskeenergier. För barn och hundar kan som få kasta sig in i ilskan och även om där finns något oerhört friskt, levande och autentiskt så behöver både hund och människa hitta konstruktivt utlopp för dessa starka krafter. Att till exempel träna tillsammans är en sådan sak! Självklart låter man ALDRIG barn och hund träna eller vara ensamma. En vuxen ska ALLTID vara med. Dessutom menar jag såklart INTE att man ska träna aggressionsövningar med barn och hund utan att man hittar bra sätt att ta hand om de instinkter man har. Överskottsenergi kan till exempel hos både barn och hund  lätt leda till destruktivitet och aggressivitet. Om man istället ägnar sig åt agility ihop får båda blomma och energin och instinkterna får hitta sig ett kreativt och konstruktivt utlopp!

En annan viktig del i det här är just energier. De flesta barn som är för hårdhänta i mötet med hundar är egentligen och oftast de som är mest lyhörda för energier; de som är bäst på att läsa vovve! (Även om det alltså kan bli tokigt och där vi vuxna då behöver lotsa.) Cesar Milan jobbar med (lugnande) energier och hundar samt barn är experter på att läsa just energier; vad den ene sänder ut och vad den andre läser av och in. Hundar kan dock uppfatta barns energetiska rörelsemönster som förvirrande och aggressivt utmanande och de kan då ibland sända ut ganska starka energier “som svar” till barn som i sin tur plockar upp det och en negativ spiral sätts igång; en slags ranguppgörelse där barn kan få svårt att hävda sig energimässigt samt känna sig invaderade och i behov att sätta ut gränser. Där måste man som vuxen alltid måste styra upp och visa hur man gränsar av och vem det är som är den positiva flockledaren; hur man pratar energi och hur man distribuerar den. Med andra ord behöver man som vuxen luska lite detektiv och hitta vad nypen från barnet kanske egentligen rör. Kommer man då fram till att barnet faktiskt känner sig hotad av hundens storlek samt eventuella aggressiva energi eller liknande ja då får man som vuxen styra upp så att båda hund och barn kan samspela bättre. Kanske är det hos den vuxne som hundledarskapet brister?! Kanske måste husse och matte först få ordning på sina egna energier och ta itu med den ibland röra av signaler, budskap och allsköns som hundar och barn förväntas bringa ordning och reda i.

(Vill man lära sig att få kontakt med den energivarelse man är så kommer en text, här på bloggen, på temat lite längre fram. Annars finns en uppsjö på nätet om hur man lär sig se, känna in och ta emot sig själv energimässigt.)

2f8a8482f905c3d68d89964fa0bba576

Bästa strategierna för att möta upp barnets behov av gränser mot hund är att dels leta sig igenom den skörd av hundtips och trix som finns på nät, i böcker, på teve, kurser osv. Men till största delen tänker jag att ledarskapet i frågan ligger hos mig som vuxen. Jag är av den fasta övertygelsen att om storhusse och matte har koll på vilka de är som energivarelser så betyder det att både vovve och barn berikas och stakar ut väg; visar och tar ut riktning. Med andra ord tror jag att det är viktigt att lära känna sig själv, medvetandegöra sig, och veta hur man sätter ut personliga gränser, hur ens energi flödar eller står still dvs. vad det är för energispråk man talar med sig själv, sitt barn och sina husdjur. Ju mer man kan medvetet föra sig i sina energier desto mer kan man ge plats för barn och voff att göra detsamma!

Tips:

Lugnande signaler av Turid Rugaas – En liten bok med stort innehåll där författaren berättar om hundens lugnande signaler. Signaler man sänder ut till andra hundar och till människor och där mycket kan läras om hur man förhåller sig till sin vovve. Och sig själv!

I princip alla böcker av Anders Hallgren. Ingen kan som Anders närma sig hunden med mjuka metoder och lyhört förstå dess språk.  Anders Hallgrens böcker

Cesar Milan pysslar med delar av energier jag talar om och som jag personligen tror vi behöver ha koll på inte bara när det gäller hundägande utan i stort. Ju mer jag vet vem jag är desto mer medvetet kan jag också gå med min hund. Här kan du få lite info om hur man jobba med sina energier i förhållande till hund och sig själv: How to be calm and assertive

Jesper Juul - Ditt kompetenta barn En bok som berättar hur man sätter ut gränser runt sig själv och därmed tydliggör sig själv som person. I samma andetag ger man sitt barn fri att sätta ut sina gränser. En helt fantastisk bok om att släppa gamla auktoritära synsätt och istället  bli sin egen auktoritet!

4ea3b8677dda30c625688e5db4f2aa8c

Gå med i Medvetet föräldraskap och läs mer texter av den här karaktären.

Här finns mer info om mig: Yvonne Hedlund eller här Om mig.

Här hittar du mina bloggtexter: Blogg