Att rädda en värld.

Den här bilden tycker jag summerar Obama så fantastiskt fint. Fotot av barnet som bara inte orkar med presidenter, mottagningar och bök och som slänger sig på golvet i Vita Huset. Som visar den mest mänskliga av sidor och argar ur. Trött och ledsen ligger hon där och bara skiter högaktningsfullt i all status, fasader och makt. Och Obama hakar på; är med. Höjer upp barnets upplevelse. Visar mänsklighet. Äger den.

Så tänker jag att vi räddar en värld. Vi låter det äkta barnet i oss visa väg. Det oförfalskade barnet som är ren själ och som ännu inte kladdat och klistrat fast fejkad mask för att dölja själens kraftplats. Den plats där man får vara hel. Där man får visa ren ilska. Ren glädje. Den plats som känslomässigt vuxna vågar stå i ständigt och ösa sanningen ur trots att så många vill allt annat än det. Den plats som vill sårbarhet och som vet att det är vår styrka och räddning. Räddning från en värld full av trasiga Trumpar som aldrig som barn blivit speglade som de själar de är. För när vi inte blir sedda, mottagna i själ och hjärta, och därmed inte får mandat att berätta vår mänsklighet; vad blir vi inte då annat än skadade?! Bleka versioner av oss själva som söker utåtagera för att slippa känna det inuti som så ont gör. För har man inte fått strategier för att vara människa så söker man inte sällan lappa, täcka och laga det ständigt vätskande såret med sjuka och narcisstiska maktstrukturer. De där som alltid handlar om att vara “stark” och peka med hela handen. Trumperier.

Jag tror att vi är menade att inkarnera vår mänsklighet (det är därför vi är i den här dimensionen) och att vi därmed först och främst och fortlöpande behöver förhålla oss till vårt eget mörker genom att söka ljusa upp det; medvetandegöra oss själva. Acceptera vår mänsklighet. Där ur kan vi gå ut och konstruktivt söka vara den förändring vi vill se i denna värld. Det behöver inte betyda att vi änglalikt går runt tassande på tå och tror att kärlek är att enbart vara Gandhi utan att vi, som mannen uppspikad på det berömda korset, faktiskt kan ta fram vår heliga hagelbrakare och fyra av några saluter i luften och berätta för Trumpar; månglare och andra att vi absolut inte går med på att livet kränks. Att berätta uppbygglig ilska från själ. Att berätta min gräns. Nu får det vara nog. Jag säger nej till att stoppa människor i ugnar, nej när någon förgriper sig på barn, nej när Trumperier härmar handikappade, när djur lider….! Att våga vara en upplyst känslomänniska som inte vill fragmentera sig själv och själen. Det som denna värld och Trumpar mest av allt behöver. Ett nej till det sjuka och ja till äkthet, helhet, mänsklighet; själ. Sann kärlek till mig själv och livet som det är. Utan masker. Endast då kan vi mötas på riktigt.

0000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000

Gå gärna med i Medvetet föräldraskap

Söt kärlek!

Läser om en kvinna som många, många gånger per dag, ur hjärtat, säger till sitt barn att det är absolut sötast på jord! Men mamman är osäker på om hennes barn kommer att känna sig värderad efter sitt utseende och växa upp och bli utseendefixerad för att mamman använder just ordet söt. Hon funderar och frågar om hon ska censurera ordet söt och istället välja ett annat mindre laddat ord eller helt enkelt låta bli att uttrycka vad hon känner. Blir man fixerad vid yta om man får höra att man är söt?!

1bb46c11b8ea880a082733871317e81d

Jag tänker att det alltid, oavsett vad man säger, handlar om vilken intention man har och var inifrån, inuti, sig själv man säger något. Man kan ju säga “jag älskar dig” till en person med massor av olika bottnar (manipulation och hat till exempel) dvs. orden kan komma ur en rad olika känslor, bottnar, tankar eller teman. Är ordet söt däremot sprunget ur en autentisk känsla av kärlek ur ens inre och intention tänker jag att det bara blir förvirrande för barnet om föräldern söker vara något den inte är; låta bli att säga söt eller försöka hitta ett annat ord.

Det, att vara och stå för något men med läpp säga något annat, brukar i min värld snarare skapa grogrund för kass självkänsla; att som barn få tvetydighet speglad mot sig rör bara till i mötet med mig själv och i kontakten med föräldern. Tänk dig själv som vuxen och om din partner säger en sak “vad söt du är”  men att du upplever att den står för och egentligen säger något annat typ “bitch, vad du alltid ska vara neggo”. Det inte världens bästa mylla för att få till exempel tillit mellan er att växa. Det blir också svårt för dig att förstå vem din partner är. Plus vem du är i förhållande till partnern! Ska du till exempel svara på det du upplever att den egentligen säger eller ska du lyssna till vad läpparna uttrycker? Vem blir du då i mötet?

Jag tänker att det, att möta dubbla budskap, är mycket svårt att hantera för ett litet barn och något som som snarare öppnar för utifrånstyrda behov att bli sedd och bekräftat då jag inte kan lita på att min förälder verkligen är den den utger sig för att vara. För vem blir och är jag som barn när jag inte blir speglad på ett äkta sätt? Hur ärar jag min äkta kärna om min förälder inte hedrar sin och i förlängningen mig? Hur kan min känsla för den jag är och det jag känner dvs. mitt själv, min självkänsla, växa om jag inte vet vem min förälder är? Hur speglar jag min inre sanning om föräldern inte är sann i sin känsla? Hur växer jag självkänsla om min mamma eller pappa säger en sak men menar en annan?

Jag tänker alltså att det snarare är tvärtom. Är man inte sann i det yttre med det man inuti upplever så öppnar det för att att självkänslan i barnet blir skevt; få sig en rejäl törn. Går barnets självkänsla förlorad i att föräldern inte är tydlig med vem den är så kan man som barn istället börja bli fixerad vid yta på det sätt där andras åsikter betyder mer än min känsla för vem jag är; min självkänsla. Men kan jag som förälder istället alltid visa min inre autencitet i det yttre kan jag också ge mitt barn rätten till att vara sann och äkta. Med andra ord. Kan jag som förälder säga söt ur en äkta känsla värderar jag aldrig. Tvärtom så berättar jag ju inte bara vem jag är utan min absoluta kärlek där ordet söt egentligen inte har någon betydelse i bemärkelsen att det är det som är det viktiga. Det viktiga är ju att jag är äkta i mitt uppsåt för då blir barnet tydligt för sig själv och får en äkta känsla för vem det är; älskat!

eb0653a4858dd2be8df14ba4d4bfb2c0

Gå gärna också med i Medvetet föräldraskap

Här finns mer info om mig: Yvonne Hedlund eller här Om mig.

Här hittar du mina bloggtexter: Blogg

Här kan du få hjälp med dina drömmar via mitt drömforum på Facebook Drömtolkning – din och min!

 

 

Vaccinkrig

Detta evinnerliga, aggressiva och tröttsamma vaccinkrig som breder ut sig i alla möjliga forum och sammanhang. Tänk om folk kunde vandra i ödmjukhet inför andra människor val, väl och ve istället för att tro sig sitta inne med sanningen. Ingen kan veta vad som är bäst medicin för en annan människa; vad själen behöver för att utvecklas. Ibland är det vaccin. Ibland är det inte. Dessutom kan ingen höra den berömda intuitionen berätta väg om man redan bestämt sig för var man står i en fråga; jag låser mig för vägledning som faktiskt kan vara livsavgörande.

000000

Jag är personligen varken för eller emot vaccin utan tänker att varje vaccinationstillfälle är unikt och att det därför behöver bedömas utifrån de förutsättningar man då och där har. Ena gången ska man bo längst ute i en skog alldeles ensam i 17 år och inte möta en endaste människa medan man andra gången ska vårda Ebolaoffer (nu finns inget ebolavaccin – men om det fanns..). Den tredje gången tillhör ens nyfödda barn plötsligt en riskgrupp, är allergisk mot vaccin och där man traktar hett efter att kollektivet vaccinerar sig så att masskydd uppnås; för att hjälpa och skydda sitt barn. Fjärde gången har man fått en vaccinskada och vill inte alls den vägen gå. Femte gången jobbar man med utsatta barn i tredje världen och ser hur fattiga föräldrar gör allt för att få en överlevnadsbiljett till sitt barn; något en vaccinering där kan vara…  Med andra ord tänker jag att livet är rörligt, dynamiskt och att det tar oss till platser där våra förutsättningar raskt kan förändras. Att likt en pitbull då dogmatiskt bita sig fast i en övertygelse, känsla och åsikt och ur den dessutom välja att föra krig tänker jag är att välja bort livet som komplext sammanhang samt även välja bort mig själv som medveten varelse och individ. Jag väljer istället att luta mig mot vägledning och intuition som berättar den mest optimala vägen för just mig och de mina dvs. varje val är unikt och behöver lyssnas in, läsas på och ta emot vägledning om.

Vägledningen/intuitionen har till exempel räddat mitt liv och visat mig att jag vid ett tillfälle behövde vaccinera mig mot säsongsinfluensan så att jag inte strök med då jag befann mig på en kroppsligt/själsligt mycket skör plats. En annan gång har den valt bort vaccin för att det inte hade gagnat vare sig kropp eller själ att den vägen gå. Hade jag varit hardcore antivaccin så vet jag att jag inte hade överlevt den där gången när döden stod i mitt väntrum och frågade om jag ville följa med. Dessutom kan det ju vara så att min själ vill lära sig något via vaccinering; något jag tänker att vi alla behöver ödmjuka oss inför. Vi vet inte alltid vad själen behöver för att växa!

Däremot tänker jag att vi kan respektfullt resonera i sak. Det innebär inte att vi behöver vara söta, väna och gulliga då vi fortsatt kan säga det vi känner och tycker med kanske arg emfas. Men det viktiga är ju ur vilken inre skål jag talar; ur vilken intention jag är sprungen. Pratar jag ur min medvetenhet, min autencitet, min sanning och ur min absoluta respekt för att alla behöver gå sin väg? Eller gör jag det för att jag tyranniskt, dogmatiskt eller dominant bara vill min världsbild; låser in mig i bara en enda väg och bild?! För om det är det sista så är det ett (vaccin)krig jag väljer att föra.

Dessutom frågar den större tanken, universum, mig ofta hur jag tänker välja och placerar mig i situationer där jag kanske tvingas skala av den destruktiva delen av egots alla käpphästar. (Den delen av egot som tycker, tänker och tror en massa och gärna ur ett perspektiv där jag anser mig ha rätt!) För det viktigaste, tänker jag, är ju att välja medvetet alldeles oavsett vad man väljer dvs. att man helt enkelt uppbådar så mycket medvetenhet man bara kan så att man väljer därur och vilar däri. I det beslutet väver jag till exempel in allt från att googla sig sönder och samman och läsa på samt att lyssna sin inre vägvisare in och låta den visa just väg. För om jag låst mig fast vid bara en åsikt kan jag ju inte höra den större röstens tanke; min vägledning här i livet. Inte heller kan jag leva i frid!

Julie Dillon

Art: Julie Dillon

Här finns mer info om mig: Yvonne Hedlund eller här Om mig.

Här kan du få en gratis kort medicinsk reading: Medicinsk intuition – varför är jag sjuk?

Gå gärna också med i Medvetet föräldraskap

Här hittar du mina bloggtexter: Blogg

 

 

 

Barn och hund; ett fint möte?!

Det är inte alltid lätt att få barn och hund att gå ihop och många djurälskande föräldrar känner sig förtvivlade när deras barn är allt för hårdhänta mot hund. Man försöker visa klappa fint och på alla sätt få till ett vackert möte även om det inte alltid går. Problemet kan dock ligga på ett helt annat ställe och lösningen ligger däri; att söka se detta från ett helt annat perspektiv! För vad många barn snarare försöker göra, än att vilja skada djuret, är att söka sätta ut gränser mot en hund när kanske en spark mot voff fyras av. Barnet försöker helt enkelt få grepp om en, för dem, hotande situation och tar då till de få medel man kan och vet och går kanse på för hårt på hund. Här berättar jag mer om hur man kan göra för att hitta ett annat sätt att lösa situationen och då genom att man som förälder främst hittar och får en ny förståelse för vad som ibland sker i mötet mellan vovve och barn. Då kan man sen hitta mer konstruktiva lösningar som gagnar både djur och liten.

73d0221a88b27f5777b52939a19c0c37

Många barn upplever hundar som oerhört hotande och barnets slag, nyp, spark och liknande är alltså ofta egentligen och snarare ett (om än fyrkantigt) försök att sätta ut gränser gentemot hunden. Vissa vuxna tolkar barnets förtvivlade försök att få ordning på den hotande situationen som att barnet är ”elakt” mot djur när man istället kan söka se att barnet vill vara lösningsfokuserat och att det försöker använda de få strategier de kanske har; att svara upp med sparkar och slag för att söka mota bort det för barnet svåra mötet.. Som vuxen är det vårt jobb att medvetandegöra situationen och guida gränssättning på ett mer konstruktivt sätt så att inte djuret eller barnet far illa i mötet med varandra!

Hundar uppfattas ofta som svåröverskådliga och svårlästa av barn. (Och vice versa!) Antingen är det storleken som avskräcker, något i hundens utseende och uppsyn eller så förstår man inte hundens språk eller rörelsemönster. Vad gäller hur stor hunden är; redan en mellanstor hund blir i förhållande till ett litet barn en rätt stor företeelse som barn ska lära sig att handskas med. Möter barnet sedan stora hundar kan man som vuxen föreställa sig att det vore som om ett gäng hästar kom mot mig. Något som kan vara mycket skrämmande! Att ett barn då agerar med ett slag, fäktande och en spark kan plötsligt bli begripligt i ljuset av storleken på djuret dvs. barnet kanske inte alls är ute efter att slå utan söker enbart markera avstånd; försöka sätta ut just gränser.

1ef95c05bcbbf5569c7e11317927018f

Hundar talar ju dessutom ett helt annat kroppsspråk än människor och hundspråket tar ju ofta tid att lära sig för oss vuxna. Hundar agerar och reagerar helt annorlunda än människor och många är de hundfrälsta som plöjer varje bok, tidning, kurs och teveshow som finns för att förstå sin vovve. Den förståelsen behöver man sedan, på ett åldersadekvat sätt, visa och förmedla till sitt barn. En hunds kanske skällande lekinvit kan för ett barn vara mycket skrämmande. En hoppande och kanske lekfullt nafsande vovve än mer skräckinjagande. En vakthunds plötsliga och skarpa skall och liknande situationer behöver med vuxen hand lotsas till en lärosituation där barnet kan känna att det utrustas med verktyg för att handskas med situationen på ett konstruktivt sätt.

Att som barn känna sig trygg med hund kräver att vuxna agerar och visar positiv gränssättning gentemot vovve, förmedlar hundspråk och därmed visar vad ett aktivt hundledarskap är. Ett mycket bra exempel är att lära barnet att vända hunden ryggen till när man vill att hunden ska tappa intresset. Man visar helt enkelt barnet att de vänder sig om och visar rygg mot vovve. Är hunden en normalt funtad vovve tar den ryggsignalen som ett tecken på att mötet är över och lämnar situationen helt; tappar intresset. Det är att låta barnet känna att det är herre över situationen samt att lära barnen positivt hundledarskap; jag kan säga nej och hunden respekterar det. Det är att visa en positiv gräns och ge barnet ett viktigt verktyg i möte med hund.

Det viktigaste tror jag dock är att man som vuxen förstår att barnet sällan är ute efter att göra djuret illa och att man istället som vuxen behöver visa andra vägar. Stora förändringar kan ibland ske hos barnet bara genom att man slår sig ner och lyssnar samt pratar och då vara tydlig med att man förstår att barnet inte är ute efter att vara ”elakt” mot ett djur. Om det är det vi talar om vill säga!

För vissa barn har ju dock verkliga problem i mötet med djur. Det vill säga problem som inte handlar om gränssättning av den här typen som jag talar om här. Kanske har vuxenvärlden helt svikit ett barn som då agerar aggressivt mot ett djur för att få utlopp för de svårigheter man har och är med om. Den typen av problem handlar ju också om att vuxenvärlden måste steppa upp och ta sitt ansvar och läka liten. Men det handlar inte om det jag pekar på här; att ett litet barn på ett mycket klumpigt sätt försöker skapa en trygg sfär mellan sig och en hund.

5a29cb3425afb9bc427c10ef6e5a4560

Hundar är oerhört nära sina instinkter och andra mycket starka energier och ett exempel på instinkt är aggressivitet. Vissa hundar kan på en sekund gå från att vara en liten söt och fluffig sak till att fullständigt skälla och ilska “skiten” ur någon eller något och det kan vara ytterst läskigt att förhålla sig till när man liten är och själv försöker kanske bemästra sina egna ilskeenergier. För barn och hundar kan som få kasta sig in i ilskan och även om där finns något oerhört friskt, levande och autentiskt så behöver både hund och människa hitta konstruktivt utlopp för dessa starka krafter. Att till exempel träna tillsammans är en sådan sak! Självklart låter man ALDRIG barn och hund träna eller vara ensamma. En vuxen ska ALLTID vara med. Dessutom menar jag såklart INTE att man ska träna aggressionsövningar med barn och hund utan att man hittar bra sätt att ta hand om de instinkter man har. Överskottsenergi kan till exempel hos både barn och hund  lätt leda till destruktivitet och aggressivitet. Om man istället ägnar sig åt agility ihop får båda blomma och energin och instinkterna får hitta sig ett kreativt och konstruktivt utlopp!

En annan viktig del i det här är just energier. De flesta barn som är för hårdhänta i mötet med hundar är egentligen och oftast de som är mest lyhörda för energier; de som är bäst på att läsa vovve! (Även om det alltså kan bli tokigt och där vi vuxna då behöver lotsa.) Cesar Milan jobbar med (lugnande) energier och hundar samt barn är experter på att läsa just energier; vad den ene sänder ut och vad den andre läser av och in. Hundar kan dock uppfatta barns energetiska rörelsemönster som förvirrande och aggressivt utmanande och de kan då ibland sända ut ganska starka energier “som svar” till barn som i sin tur plockar upp det och en negativ spiral sätts igång; en slags ranguppgörelse där barn kan få svårt att hävda sig energimässigt samt känna sig invaderade och i behov att sätta ut gränser. Där måste man som vuxen alltid måste styra upp och visa hur man gränsar av och vem det är som är den positiva flockledaren; hur man pratar energi och hur man distribuerar den. Med andra ord behöver man som vuxen luska lite detektiv och hitta vad nypen från barnet kanske egentligen rör. Kommer man då fram till att barnet faktiskt känner sig hotad av hundens storlek samt eventuella aggressiva energi eller liknande ja då får man som vuxen styra upp så att båda hund och barn kan samspela bättre. Kanske är det hos den vuxne som hundledarskapet brister?! Kanske måste husse och matte först få ordning på sina egna energier och ta itu med den ibland röra av signaler, budskap och allsköns som hundar och barn förväntas bringa ordning och reda i.

(Vill man lära sig att få kontakt med den energivarelse man är så kommer en text, här på bloggen, på temat lite längre fram. Annars finns en uppsjö på nätet om hur man lär sig se, känna in och ta emot sig själv energimässigt.)

2f8a8482f905c3d68d89964fa0bba576

Bästa strategierna för att möta upp barnets behov av gränser mot hund är att dels leta sig igenom den skörd av hundtips och trix som finns på nät, i böcker, på teve, kurser osv. Men till största delen tänker jag att ledarskapet i frågan ligger hos mig som vuxen. Jag är av den fasta övertygelsen att om storhusse och matte har koll på vilka de är som energivarelser så betyder det att både vovve och barn berikas och stakar ut väg; visar och tar ut riktning. Med andra ord tror jag att det är viktigt att lära känna sig själv, medvetandegöra sig, och veta hur man sätter ut personliga gränser, hur ens energi flödar eller står still dvs. vad det är för energispråk man talar med sig själv, sitt barn och sina husdjur. Ju mer man kan medvetet föra sig i sina energier desto mer kan man ge plats för barn och voff att göra detsamma!

Tips:

Lugnande signaler av Turid Rugaas – En liten bok med stort innehåll där författaren berättar om hundens lugnande signaler. Signaler man sänder ut till andra hundar och till människor och där mycket kan läras om hur man förhåller sig till sin vovve. Och sig själv!

I princip alla böcker av Anders Hallgren. Ingen kan som Anders närma sig hunden med mjuka metoder och lyhört förstå dess språk.  Anders Hallgrens böcker

Cesar Milan pysslar med delar av energier jag talar om och som jag personligen tror vi behöver ha koll på inte bara när det gäller hundägande utan i stort. Ju mer jag vet vem jag är desto mer medvetet kan jag också gå med min hund. Här kan du få lite info om hur man jobba med sina energier i förhållande till hund och sig själv: How to be calm and assertive

Jesper Juul - Ditt kompetenta barn En bok som berättar hur man sätter ut gränser runt sig själv och därmed tydliggör sig själv som person. I samma andetag ger man sitt barn fri att sätta ut sina gränser. En helt fantastisk bok om att släppa gamla auktoritära synsätt och istället  bli sin egen auktoritet!

4ea3b8677dda30c625688e5db4f2aa8c

Gå med i Medvetet föräldraskap och läs mer texter av den här karaktären.

Här finns mer info om mig: Yvonne Hedlund eller här Om mig.

Här hittar du mina bloggtexter: Blogg

Medvetet föräldraskap

Medvetet föräldraskap betyder att vi vuxna medvetet söker gå med den helhet som är barnets absoluta verklighet och fundament nämligen själen! För barn äger ofta nuet, närvaro, kärlek, varandet, friska känslor och äkta flöden; allt som hör själens domäner till. Det är sen upp till mig som förälder att söka omfamna så mycket medvetenhet och själ jag bara kan för att mitt barn ska få fortsätta vara den helhet de redan äger och är; vara själ!

Facebooksidan Medvetet föräldraskap samt delar av den här bloggen kommer att fokusera på hur man kan växa sin själ i kärlek och vad själen behöver specifikt för att blomma, må bra och stanna kvar dvs. inte börja fragmentera och ge sig av. Det är en kunskap som få faktiskt äger och har i ett samhälle där allt utom det själsliga oftast premieras och där de flesta vuxna tappat bort sitt inre barn. Här berättar jag hur vi vuxet kan ta ett större själsligt ansvar och gå från egots föräldraskap till det själsliga medvetna föräldraskapet där vi låter barnet i oss alla växa i sitt själsliga tillstånd och då bevara dess kärleksfulla kärna.

Mycket av vår barnuppfostran handlar (i ofta starkt omedveten form) om hur man tar ljuset och själen ur barnet och bygger in destruktivitet, mörker och självhat. Det vill jag söka ändra på så att det uppväxande släktet kan fortsatt få gå i det ljus de redan är. Mina ledord är mänsklighet, närvaro, äkthet och medvetenhet och där utgår jag från barnets behov av att just få växa sin själ. Något de flesta av oss vuxna alltså helt tappat på vägen! Här får du alltså hjälp att hitta den åter.

a747c67d49ca9c2ba825c77ffce3a1ec

 

Lotsa lust, lek och lattjo.

Jag har aldrig riktigt begripit den aversion som så många har mot teve och då främst gentemot barns tevetittande. (Visserligen kan jag förstå kritik om man låter teven vara en barnvakt och ständigt där istället för annat livskraftigt.) Som vuxen är jag mycket förtjust i att medvetet välja att se diverse bra på teve; program som inte bara sätter fart på tankeverksamheten, lär mig saker och öppnar mig för nya världar utan för att jag också får känna en massa saker. Att investera i tex en karaktär eller en handling och känslomässigt följa den är fullt av näring på så många plan! Plus att jag kan njuta i timmar av bra skådespeleri, smart manus och en rad värdefulla aspekter som talar till mig som person. För att inte tala om när ett teveprogram tar ut ny riktning och kanske visar en sida av mig själv jag inte visste ville fram och ut; kanske en ny dröm som vill sin väg! Samma gäller barn; jag är grymt förtjust i att se när barn förhåller sig till alla världar som öppnas via teve och jag lotsar gärna medvetet program tills dess de själva kan välja. Jag väljer då bort, precis som jag gör som vuxen, de aggressiva och mörka programmen vars syfte bara är att med hela handen peka tomhet, mörker och död. (Eller som min partner brukar säga; “Trehundra dokumentärer om Hitler varje kväll och inte en enda om Gandhi.”) Det, att vi väljer bort vissa program, innebär inte att vi värjer för livets mörkare sidor utan att vi väljer de program som verkligen skildrar det svåra i livet om det är det vi vill se (och där vissa tex thrillers eller dokumentärer om just WW2 faktiskt kan vara fulla av verkligt liv). Crap som Transformers och liknande väljer jag gärna bort men jag har också den djupaste respekt för att barn plötsligt kan vilja välja själva. Det är då inte min sak att problematisera eller krångla med deras samtid även om jag kan ha ett respektfullt samtal om hur man kan se och titta på livet på så många olika vis.

Som allt annat handlar tevetitt i min värld om att medvetet välja och att gå i livet så medvetet jag bara kan. Att lotsa barn i att just medvetet välja är att visa dem inte bara väg utan ett förhållningssätt; att kanske söka lust, lek och lattjo och hitta sig själv däri.

0000000000000000000000000000000

Gå med i Medvetet föräldraskap och läs mer texter av den här karaktären.

Här finns mer info om mig: Yvonne Hedlund eller här Om mig.

Här hittar du mina bloggtexter: Blogg

 

 

Skapa liv.

Många ser barns lekfulla kreativitet mest som kanske klipp och klistra medan kreativitet för barn snarare är livet där leken är dess drivkraft och barnet dess flöde. Ju mer jag som vuxen kan integrera och vara detta flöde desto mer kan jag dessutom möta mitt barn i det som det redan är; mottagare och skapare av sin lekfulla verklighet! Då är kreativiteten mitt absoluta förhållningssätt och nav i livet; en plats där jag som människa kan låta skapelsen flöda genom mig och visa mig min lekfulla väg.

Läs fler liknande texter på: Medvetet föräldraskap

7d7a8a4ffda0846cae865fbf95b71125

Här finns mer info om mig: Yvonne Hedlund eller här Om mig.

 

The secret of great lovemaking.

Många föräldrar förväxlar rytm med rutiner och söker (istället för att lyssna in och gå med barnets djupa rytmiska rörelse) pressa på barnet stela rutiner och därmed fyrkantigt förhålla sig till den själ som snarare behöver få andas och grundas i den fria rytm den är. För att ett barn ska kunna finna sin rytm behöver den vuxne vara bekant med sin inre rytm; ha viss tillgång till den rörelse som är vårt grundläggande väsen. Att låta barnets rörelse få komma in i kropp betyder att barnet får tillgång till sin själs djupa och inre rytm; sitt varande.

När små barn kommer till vår värld gäller det att kunna lyssna in och söka gå med barnets behov och finna dess rytm och grunda det. Att låta barnets grundläggande rörelse få slå rot betyder att barnet sen kan stå stadigt i sig själv dvs. veta vem jag är på det djupaste planet och då få gå med sin alldeles unika andning, rörelse och rytm och där växa själ. Jämför med rutin där någon annans ”verklighet” pressas på min och där jag förväntas vara och agera från en stel och mekanisk bild som ska fungera efter ett förutbestämt mönster.

Våra inre rytmer är mycket starka drivkrafter och många är de barn och vuxna som aldrig fått tillgång till sin djupaste rörelse och där man istället har fått just en förutbestämd form för hur livet ska levas. Under många och långa år gav till exempel sjukvården tydliga direktiv för att barn inte skulle ammas, sova eller tröstas när de var i behov av det. Istället matade man sitt barn, enligt ett förutbestämt schema, samt så lät man många barn skrika sina själar trasiga då det hette ”att det var bra för barns lungor att skrika” samt att ”barn blir bortskämda” om man tröstar när barn behöver få vara i varm famn.  Att få fri tillgång till mat, att få sova tills man hittar sin egen sömnrytm dvs. stöttning i att man är en alldeles unik liten varelse med egen rörelse är vad medvetet föräldraskap handlar om. Då ser jag som vuxen inte barnet som ett objekt utan ett subjekt som har en egen själ som jag, genom min själ, får söka stötta, spegla och grunda så mycket det bara går.

Att få barn att sova enligt en viss mall har varit något som just skapat mången trasig själ och där den hiskeliga femminutersmetoden är en av de värsta mekaniska förhållningssätt som många, världen runt, än idag använder. Att, som vid femminutersmetoden, bland annat överge sitt barn när det behöver oss som mest är att skada inte bara barnets rytm utan dess tillit till att livet (föräldrarna) är den trygga hamn där jag ska förankras och växa ur. För ju tryggare jag kan vara i min egen rytm och varelse desto smidigare kan jag möta livet i alla dess schatteringar.

1bb13f2c935d232c8f1db3b633f06754

Om vi får gå med och bli speglade i det som själen behöver har vi många inre rytmer som gärna flätas till en stor och hälsosam. Vi behöver t.ex. få andas, vila, skapa och äta från en själsligt näringsrik plats  dvs. på alla möjliga sätt och vis kunna vara. För det är i varandet som rytmen har sitt ursprung och där vi behöver söka vara förankrade för att omfamna den djupa rörelsen. Att gå med sin egen unika rytm och rörelse innebär sällan att du går med samhällets där man istället måste utgå från en viss och just förutbestämd mall. Fler och fler skolor börjar dock uppmärksamma t.ex. barns behov av att sova ut på morgonen och låter skoldagen börja i en allt annat än okristlig tid och så långt gott. Men ett samhälle som låter vår unika väg växa är ett helt annat samhälle än idag där det finns utrymme att utgå från varandet och låta görandet vara dess verktyg. Idag är det oftast tvärtom; vi utgår från ett ständigt görande men har mycket svårt med varandets djupa rörelse och rytm.

Våra rytmer är oerhört starka krafter som vill sin väg. Se bara hur svårt många har det när vi ändrar sommartid och där många då får en ökad risk för t.ex. hjärtattack. Så starka är våra inre rytmer att en relativt ”enkel” tidsförändring kan innebära liv eller död och ju mer vi kan vara i våra friska rytmer desto hälsosammare mår vi. Det kan dessutom vara en fantastisk läkeprocess att söka finna sina naturliga rytmer under de rutiner som blivit de ”rytmer” vi ofta lever från. Att inse att jag är en helt annan individ än den jag trott mig vara kan innebära stora personliga genombrott och bana väg för ett helt nytt liv!

Rörelse och rytm går dessutom hand i hand med vår metabolism; dels hur vi som själ kan ta oss till och smälta våra erfarenheter i våra liv och dels den näring vårt liv ger oss. Inte bara på tallriken utan även i överförd och symbolisk betydelse dvs. är jag t.ex. närd av och i kärlek, i njutning, i ömhet och får jag vila när jag behöver det? Har jag tillgång till den djupa vilan där rörelse och stillhet är samma sak?! Kan jag andas där? All näring som stavas själens rörelse är den djupa metabolism vi behöver få grunda och bli mottagna i för att vår kropp och själs ska kunna ha sin bas i varandet. Dessutom handlar metabolismen om hur vi som vuxna integrerar och medvetandegör samt grundar våra liv. Har vi strategier för att rytmiskt integrera det som livet ger och visar samt ser vi till att också rytmiskt ge oss just vila, kärlek, arbete, lust och allt det goda som ger själen näring? Har jag rörelsen? Kan jag i stillhet vara den nära? Eller lägger jag livet på hög och låter psykets mörka vrår växa sig oändliga och kanske välta över på liten? Eller har jag ett eller flera sätt för att fortlöpande ta hand om det jag behöver titta på; medvetandegöra och integrera?!

28e4c9c304f48e7478218dd133d8feba

Många människor har mag och tarmproblematik och mången svår sjukdom kommer från just magen och dess ofta brist på rörelse, goda bakterier samt grundning. En grundad mage och följaktligen en grundad metabolism handlar om att låta vår djupa rytm och rörelse få ta plats i vårt liv; att komma in i vår kropp. Det betyder i sin tur att våra små bebisar tillåts komma in i sina magar och få tillgång till sin friska metabolism. För många är de föräldrar som vittnar om magproblem hos bebis och som med olika sätt söker få igång magen och dess rörelse och missar helt att barns mage börjar i föräldrarnas. Det är nämligen av allra största vikt att vi har god jordmån i våra föräldratarmar; att vi inte bara har en fin bakterieflora utan att vi även grundat vår metabolism, våra rytmer och därmed kan ge djup rörelse till våra barn. Dessutom är tarmarna fäste för en stor del av vårt immunförsvar och ju mer vi kan äga, läs vara grundade, i vårt immunförsvar desto mindre problem får vi med det.

Att t.ex. medvetet och fortlöpande dansa med sitt barn i en bärsjal (av någon fin och nära sort) och samtidigt söka fötternas rötter i mage är att grunda sitt barn; låta det få komma in i sin kropp. Att massera bebis, samsova och på alla möjliga sätt vara en nära förälder är att söka den djupa rörelsen. Att medvetet peta i sig allsköns goda tarmbakterier (i slutet av detta blogginlägg: Urinvägsinfektion; från ett medicinskt intuitivt perspektiv  ger jag tips om bra tarmbakterier) både innan, under och efter graviditet är att stödja barnets mage, rytm och rörelse. Men det viktigaste för att se till att bebis får tillgång till sin egen rytm är alltså att vi vuxna vet vår så att vi kan spegla och mötas i bebis djupa behov av att bli sedd från en plats där själen bor. Många gånger får vi treva oss fram i de här delarna och kika på vår egen historia; hur ser min rytm och rörelse ut? Hur var det när jag var liten? Hur förhöll sig vuxenvärlden till mig? Har jag växt fast i någon annans rutiner? Kan jag förhålla mig rörligt till mig själv eller föredrar jag stela rutiner? Kan jag sitta i och med stillhetens rörelse? Har jag skadats av att inte få röra min själ fri? Finns det delar av mig som känns friska och som jag kan gå till för vägledning? Hur har jag det med modersarketypen? Mammar jag mig själv gott? Fadersarketypen? Hur agerar min inre pappa rörande rytm och rörelse? Hur mår mitt inre barn? Kan jag återerövra min själ och min kropp? Kan jag öka mitt kroppsmedvetande? Mitt själsliga medvetande och min närvaro? Kan jag besjäla och tina upp de kroppsdelar som kanske nedfrusna är? Vill jag värma upp mig själv? Kan jag ta emot det ingen kunde? Vill jag närvaro i min metabolism? I min kropp? Vill jag ge rörelse till mig själv och mitt barn? Kan jag?

I övrigt kan man ju som vuxen också ägna sig åt sådant som rytmisk rörelseträning och reflexintegrering och finna en bra sådan terapeut som kan hjälpa att se över hur jag har det med mig själv. Dessutom fungerar ju nästan alla former av kroppsterapi som handlar om att få en djupare kontakt med vem du är och där Rosenmetoden är en mycket bra och läkeeurytmi en annan. Pratterapi kan ju också vara av godo där man kan reda ut vem man på djupet är även om en mix med kroppsterapi och prat, från mitt sätt att se det och i det här fallet, är att föredra. För vill man finna sin naturliga rytm och rörelse behöver man ner i djupet av sig själv och då behöver man nästan alltid kroppsterapier som verkligen tar oss till de domäner dit vi kanske en gång övergavs. Det gäller också att man väljer rätt terapeut så att psyket vill och vågar öppna sig och det kan vara bra att söka en terapeut som själv är i kontakt med de djupaste liggande delarna för att vår själ ska vilja och våga sin resa åter. Lyssna in är ledordet här; känns inte terapeuten rätt så är det någon annan du ska till alldeles oavsett om terapeuten på papperet verkar bra. Drömarbete (här kan du få hjälp med det: Drömtolkning – din och min!), skapande (utan tvång på prestation) och dans och andningstekniker i alla möjliga former är också av godo! Hypnos är ett annat oerhört potent sätt att få hjälp. Man kan också lägga sig ner en meditativ stund varje dag och hålla sin hand på sin mage och sitt hjärta och lyssna in hur jag har det med mig själv. Svaret kanske överraskar!

Jag vill också avslutningsvis vara tydlig med att rytm och rörelse inte nödvändigtvis översätts till vältränade kroppar som rytmiskt dansar runt och viftar på höft. Tvärtom har den djupa rörelsen väldigt lite att göra med hur kroppsligt rörlig man är som person då såklart även en helt förlamad person kan ha integrerat sin djupa rörelse så pass att ljuset har tagit sin rättmätiga plats i ens själ. Eller som Marion Woodman uttrycker det:

” -The work is to let go of the ego and become the music. So that you are BEING danced. Many people can not sustain that kind of surrender. Their ego becomes inflated with the [God/Self] archetype, they begin to identify with the archetypal energy. The result is an inflated ego, functioning out of willpower. Instead of surrendering their ego to the Self, they cling to their willpower in their own ego. It’s a failed spiritual journey. We can do all we want to try to change anything with our will, but Jung says it’s the archetypal energy that heals, and anything else is band-aid. In my experience this is true. It’s the essence of the feminine experience. It’s the secret of great lovemaking.”

Läs fler liknande texter på: Medvetet föräldraskap

9576f9d098c79ec1009e115b580c4217

Här kan du få en gratis kort medicinsk reading: Medicinsk intuition – varför är jag sjuk?

För dig som söker bönen. Här kan du oavsett vilken väg du vandrar; andlig eller religiös, be för dig själv, de dina eller andra. Du kan be för djur i nöd, människor i lidande eller sända energi till någon som behöver muntras upp. Du kan be för en plats där nöden råder eller be för dem som här ber om din hjälp: Bönerum

Här hittar du mina bloggtexter: Blogg

Själslig närvaro

Många gånger går vi runt och blaskar i ointegrerade psyken dvs. vi går med vårt tunga bagage och har inte tagit reda på vilka vi egentligen är; vilken sanning just jag är. Är du din egen röst?  Kan du vara nära dig själv? Har du ett varmt och kärleksfullt förhållande till din egen person där du bottnar i dina äkta känslouttryck? Vet du vem du är och kan agera därefter? Har du integritet samt på andra sätt kan stå stadigt i din egen närvaro, sårbarhet och styrka?!  Har du medvetandegjort ditt psyke så pass att du känner att det är du som står i din sanning, ditt varande, så att du i förlängningen kan ge gåvan till ditt barn? Gåvan av att i högsta närvaro kunna se och acceptera sig själv för den man är; mörk och ljus i en helig blandning. Att ta emot och acceptera de olika delarna är att vilja och vara sin helhet!

Läs fler liknande texter på  Medvetet föräldraskap

1970849_635243543212646_999968633_n

Lek med dammsugaren

En av anledningarna till att många vuxna släpar runt på depressioner, migrän, trötthet och liknande är för att vi tar leken ur barn för tidigt så att vi som vuxna blir oförmögna att ha lek som förhållningssätt till livet. Att leka sig genom en dammsugning är enorm skillnad mot att t.ex. hata det liv jag är satt att städa. Det är en, i och för sig, positiv sak att möta upp och tro på sitt barns förmåga att vara kompetent, kunna och vilja. Men det är en helt annan sak att mena att barn, genom att pressa för mycket ansvar, kökstjänst och självständighet, ska växa upp för fort och därmed allt för snabbt överge det faktiska förhållningssätt som leken är. Jag tror på att låta leken vara liv och liv vara lek. Då är det lätt att städa.

Läs fler liknande texter på: Medvetet föräldraskap

10009303_635239929879674_1239638228_n